Sofie L

Har blivit extremt intresserad av klassisk musik de senaste två dagarna och känner att jag typ hysteriskt gärna vill gå på en pianokonsert. Det började med en manga som handlar om musik och here I am två dar senare med Beethoven på högsta volym när jag pluggar.

Det enda som är lite trist med att lyssna på klassisk pianomusik är att man verkligen inser hur patetiskt dålig man är själv. Jag kommer ALDRIG någonsin igen tycka att "well, SÅ dålig är jag inte", för nu vet jag hur det låter när man verkligen KAN. Men jag njuter av det ändå.

Om jag någonsin fick en önskning uppfylld så skulle jag nog önska att jag var ett musikaliskt underbarn, speciellt på piano. Ibland vill jag vara det så mycket att det gör ont. Förstå att kunna pyssla med det bästa som finns och att kunna göra det på en sån hög nivå. Uttrycka så mycket utan text eller sång. Holy crap liksom. Kolla bara in den här farbrorn jag hittade på youtube. Han (vid namn Wilhelm Kempff) framför beethovens Moonlight Sonata 3rd Movement (inte den ni tänker på). Helt bisarrt vad en människa kan skapa med tio fingrar.