Att angöra ett matbord


Det finns mycket att tänka på när man ska slå sig ner till bords. Bland annat vilka man råkar hamna bredvid när man är ute med en större grupp människor. Jag kände häromkvällen en stark vilja att gå till baren och köpa en massa sprit och sudda ut surret på grund av min placering. Jag är en person som har en tendens att prata ganska mycket men MY GOD har jag mött mina övermän... eller överkvinnor för att vara exakt. Det var skor och handväskor och katter och gud vet vad och jag känner mig som världens mest okvinnliga kvinna som verkligen inte kunde uppmana det minsta intresse för ett ord som sades vid bordet. Inte för att jag hade fått en syl i vädret om jag velat... 

...men jag är lite trött på substanslösa samtal. Saknar kvällarna i Dublin med alla diskussioner med Mathias och alla avsnitt av Simpsons (det var innan mina Kilkenny-barn gjorde en Simpsons-overkill). Det var tider det. Minns inte en enda grej vi pratade om förutom att det var lite utmaning i samtalen då, man fick utnytta hjärnan utan att känna sig som att man fick nån annan att känna sig dålig. Ack Dublin 2005! Det var första gången jag fick vara bara jag och folk gillade den jag var utan att veta vem mina syskon eller mina kompisar var. Första gången det inte spelade nån roll vartifrån jag kom, hur jag varit som barn eller vilka jag umgicks med. Dublin 2005 ligger fortfarande högst på listan. Apropå Dublin så är jag nästan helt säker på att jag såg Philipp på flygplatsen i Dublin 2a Maj. Så sjukt weird, men jag var inte helt säker så jag vågade inte säga nåt...

Kareoke har fått sig ett litet uppsving också, och jag har typ för första gången i mitt liv sjungit så folk hör. Och även om jag vet att det gick både rätt bra och rätt dåligt så känns det som att det ju faktiskt inte gör nåt, det är ju kareoke (japanska för att sjunga falskt)  Och jag tror jag vågar sträcka mig så långt som att säga att det finns andra som sjunger mer falskt än mig ibland... :)

För övrigt tog jag bara två bilder på hela kvällen, och det var på den lilla albinoigelkotten som irrat sig in till statshotellets entre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0