Sofie L

Jag tror att jag någonstans börjar komma fram till ett beslut. Ett beslut om min framtid. Jag känner mer och mer att jag faktiskt inte är inne på rätt spår. Problemet med mig är att jag är väldigt bra på att tycka att det mesta är intressant, och jag är också bra på att "hang in there" så att säga. Men det kan alltsomoftast också leda till att jag "hänger kvar" och gör något som är någorlunda intressant mycket längre än jag borde.

LKDM är intressant, man får verkligen tänka i nya banor och ens perspektiv på vår kultur har vänts uppochner. Men i slutändan är detta inte vad jag vill hålla på med. Och nu när jag kommit fram till det känns det nästan som en stor lättnad,och det brukar vara en indikator på att man är rätt ute.

Delar av mig tänker att jag är helt enkelt för lat, att hela filosofi-delen är för svår för mig men att om jag lade ner mer energi på den skulle jag klara det mycket bättre. Men egentligen, varför ska jag tvinga mig själv att klara av nåt som jag i grund och botten inte har intresse eller hjärna till? Ska man inte studera det som man är intresserad av? Jag är en person som verkligen gillar att lära mig saker, men just nu går varje vecka förbi med en halvlättad suck över att man överlevt igen, fast utan någon slags glädje över att man uträttat nåt.

Man ska nog lita till sig själv mer än man tror. Eller så borde åtminstone jag det. Så jag ska boka en tid hos studievägledaren snart och lista ut hur mitt tredje år kommer att se ut. För examen ska jag ha.