Sofie L

Jag märker hur jag verkligen håller på att bli en bitter bitch som vill säga upp bekantskapen med alla och flytta ut i skogen. Men jag blir så himla besviken när inte en utan två så kallade vänner sviker inom en och samma vecka. Men det var väl kanske mitt fel för att jag mot mina föraningar valde att lita på dem.

Jag trodde det var över efter att jag kom hem från Kilkenny. Jag trodde att "äntligen vänder det". Jag var fri från hemska häxans utsugande personlighet som lämnade mig trött och gråtfärdig flera gånger i veckan. Äntligen skulle jag kunna slappna av... men så hamnade jag i samma situation.

Jag avskyr att leva på att jag ska göra nåt annat SEN. Varför lever jag på detta viset?

Tillbaks i Karlskrona efter att alla sveriges tågåkande barn gått samman för att plåga mig genom skrik och sparkande. Fast egentligen är jag nog bara riktigt dålig på att åka tåg så länge.

Besöket hemma var skönt, men kort. Hade varit skönt att ha några dagar till innan det var dags att återgå till verkligheten, men det fyllde sitt syfte.

Vädret suger. Det snöade idag.

Mina blogginlägg har varit ganska deprimerade på senare tid, och det verkar inte finnas mycket till ljusning. Kanske kanske jag orkar ta tag i saker snart, bara jag får komma hem och få lite lugn och ro och lite ombyte. A change is as good as a rest som man säger. Kanske kan jag jobba bättre då, kanske orkar jag skälla lite på nån och sparka dem i rumpan, och kanske får jag äta röda fina höstäpplen från skolträdgår'n.

Jag känner mig ganska så oviktig just nu, och lite bortglömd, men jag orkar liksom inte försöka vara intressant längre. Jag har inget att säga, inget att se fram emot även fast jag snart borde få pengar från göranssonska som jag kan spendera på nåt kul. Jag tror jag behöver en resa... men jag vet inte vart eller när jag ska lyckas med det. Vet inte om jag pallar vänta till sommaren heller, även om det är bästa tiden att resa på. Ack, jag har inget mål. Mina Japanplaner räcker inte här, de är för långt borta... Kanske skulle jag resa till Japan en vecka? Men återigen... när?

Jag undrar om jag skulle ge upp LKDM och satsa på nån annan utbildning efter en paus. Men den pausen skulle vara Japan, och dit kommer jag inte utan någon slags utbildning, och LKDM ger mig en kandidatexamen i engelska vilket är typ en gratisbiljett till att jobba som engelskalärare.

ARGH, jag känner att jag snart kommer gå in på frågor som "vad är meningen med livet?" "varför finns jag här?". Bäst jag slutar.

Alltså det har varit väldigt motigt på sistone med skolan. Det mesta skiter sig och nu har ännu en grej krånglat till sig. Jag sitter nu med en tågbiljett från avesta till karlskrona samma dag som vi har en tenta. Det värsta är att denna gången är det helt mitt fel eftersom jag skrivit in tentan på fel dag i almanackan och därefter bokat biljetten. Min fantastiska bokning som kostade mig bara 200 kronor har gått ifrån fantastiskt till otursam till dyr ombokning till katastrofal till att jag nu kommer att dissa en tenta i förmån för att få åka hem fem dar. Jag kommer istället få göra den i december vilket känns både bra och dåligt. Jag får visserligen mer tid, men jag vet ju redan att den kommer att tas upp av en massa annat skit och de andra kurserna som vi kommer pyssla med. Men om jag är duktig och gör riktigt bra anteckningar nu så kanske det inte blir så svårt att plugga på det sen.

Men det känns verkligen som att det inte är min höst. Jag måste skärpa till mig, skaffa mig ett skrivbord och få arslet ur vagnen.

För att muntra upp mig

Skandallista:

1.   Theresias låga byxor
2.   Karins urringning
3.   Perras urringning

En av de viktigaste sakerna på LKDM är att ifrågasätta saker och reflektera över olika medium. Problemet med detta är att jag inte är en person som ifrågasätter saker. Jag gillar fakta. Enkelt, rakt på och lätt att lära sig. Det innebär inte att jag inte tycker att det vi håller på med inte är intressant, för det är det, men det innebär att jag inte direkt är klippt och skuren för den här typen av ämnen och arbetsuppgifter. Abstrakt tänkande är inte heller min grej. Jag är helt enkelt lat. För att ifrågasätta saker och fundera över "what it means to be human" krävs en ganska stor ansträngning från den delen av mig som är allt annat än vältränad. Jag avskyr konflikter, jag avskyr folk som inte bara kan acceptera att saker är som de är ibland, och nu tvingas jag hålla på med detta på heltid.

Å andra sidan gillar jag att behöva göra sånt jag inte gillar. Blir man för bekväm kommer man bara fastna och aldrig mer röra sig utanför det som är bekvämt och välkänt, och det känns faktiskt jäkligt kul att börja tänka längre än näsan räcker om sånt man inte brukat fundera över tidigare. Jag försöker alltid tänka att om jag vill nåt, men känner mig rädd för att göra det så är det förmodligen en jävligt bra anledning till att göra det till att börja med. Det man har genomlevt känns oftast inte alls like läskigt som när man tänker på det. Som telefoner. Som jag asvkyr att ringa! Men när jag var i Kilkenny och Dee bad mig ringa både hit och dit och jag gjorde det kändes det inte så farligt. Okej att det var många telefonsamtal jag ormade mig ur, men det lärde mig mycket. jag är skiträdd för det mesta, men någonstans vet jag att jag alltid kommer genomföra de stora besluten i mitt liv oavsett om jag är rädd eller inte.

Lördagen tog jag ledigt från allt vad skola och skoltidning heter och fick en massa annat gjort. Bland annat har jag äntligen klistrat in alla mina framkallade foton i album samt skrivit brev till Stina och Anja som jag ska posta idag. Sen hann vi åka och handla på slottsbacken plus ta sovmorgon. Sen städade jag ju också och diskade diskberget. Så himla skönt det var att verkligen inte tänka en endaste tanke på vad jag borde gjort. Jag tror jag måste inför en sån dag i veckan om jag ska palla med skolarbetet särskilt länge till.

Idag upptäckte jag att hela kapitel fyra i min kursbok handlade om Talan Memmott, min Flash-lärare. Kul att kändisen får slita med att få studenter som typ aldrig rört en dator att kunna göra animationer. Stackars kille, haha.


Här kommer en skojig lista från gymnasietiden. Jag tror att vissa av alternativen är ganska uppenbara, andra dök nog upp i samband med diskussioner eller saker som hände runtomkring då när listan skrevs. T ex tror jag att vi inte ville vara medarbetare på antikrundan för att nån av dem precis blivit mördad. Andra är egentligen bara mest fjantiga. Den är ganska underhållande iallafall XD

Världen är emot mig. Eller åtminstone BTH. Som jag slitit mitt hår över denna skoltidning, och den är fortfarande långt från klar. Sen ska den på något vis delas ut också! Och för att göra det ännu roligare lägger Lissa en obligatorisk presentation samma dag som jag bokat tågresan hem. Några dar senare lägger de in ett CP@T möte, och så får vi en skrivuppgift som ska göras i par. Hur i helskotta har de tänkt att jag ska kunna åka och hälsa på min familj? När ska jag få en paus och komma hem till landet och lugnet? Ska jag behöva vänta tills i jul? Varför jobbar de emot mig på detta viset? ARGH! Någonstans måste man väl få en paus också? Om det bara inte var för denna förbaskade skoltidning så hade jag nog orkat lite mer, men som det är nu så verkar jag vara chefsredaktör, skribent, fotograf, illustrationsansvarig och tyvärr snart även layoutansvarig. Kill me quick!

Jag blir så trött på världen ibland. En deadline är en deadline, en läxa en läxa, så varför verkar jag vara den enda som bryr sig om att göra det som ska göras? Mycket prat, lite action verkar vara normalen. Så himla respektlöst och oansvarigt att inte lämna in saker i tid. Jag är inte guds bästa barn, jag lämnar inte alltid in i tid, jag läser inte alltid boken jag borde läsa inför lektionen, men jag försöker åtminstone inte missköta mig när det drabbar nån annan! Om man har en deadline den 30e september, hur kan det då komma sig att folk lämnar in saker den 8e oktober? En dag eller två sent, okej. Över en vecka? Nej! Jag kommer snart att förvandlas till en slavdrivande bitch som ber alla att dra åt helvete i ren frustration över all tid jag försökt lägga på att få allt detta i ordning utan hjälp.

RAAAAWR!

Nu ska jag återigen klaga över mitt liv och min arbetsbörda. Eller kanske inte. Känner inte av det just nu måste jag säga, men det kommer väl snart tillbaka, jag vet nämligen exakt hur mycket jag måste göra, men jag lyckas ganska bra med förträngning för ögonblicket.

idag städade jag lägenheten och det är sjukt hur skönt det är att städa när ens eget huvud är rörigt. Det känns som  att jag helt plötsligt får ordning på allt annat på köpet när man plockar undan stöket efter helgen (var ju födelsedagskalas).

Hm, jag borde passa på och ta såna "nu är lägenheten klar!"-bilder, men det vete fan om jag orkar.

Var på möte igår med kårledningen (typ) och diskuterade skoltidningen (Åh nej nu börjar ångesten över allt jag måste göra börja leta sig tillbaks!) Det känns som så himla mycket otacksamt arbete och även om jag gärna jobbar med den för att göra allt bättre, så är det så sjukt jobbigt när ingen annan är engagerad. Jag orkar för sjutton inte sätta ihop den helt själv. Men jag vet att om jag bara kan orka igenom detta så kommer jag ju faktiskt kunna vara riktigt stolt över mig själv.

Ikväll machen wir pirogen! Yay. Och imorgon får jag sova!!! Ännu mer Yay! Här kommer ännu en gammal god lista:

Lista i största allmänhet:

•1.       Dricka alkohol

•2.       Orup

•3.       Lyssna på [ingenting] om och om igen

•4.       Deppa på bussen