wroom wroom
Jag känner mig överkörd. Och jag känner att jag håller på att stånga mig blodig på att prata med en vägg, för hur du än förklarar kan en vägg aldrig se från din synvinkel, såvida du inte tittar dit väggen tittar, och det är precis så det är nu.
Det känns väldigt tråkigt att folk på nåt vis alltid verkar få uppfattningen om mig att jag är ute efter att trycka ner andra. Ja, jag vet att jag är lite besserwisser ibland, och jag vet att jag är en nörd som FAKTISKT sköter skolan (för det är ju inte NORMALT). Jag vet att min lägenhet är ren och städad och jag vet att jag inte är den som dansar på bardisken när vi går ut, men jag antar att jag på något viss hoppats att folk skulle inse att detta är JAG. Jag tänker inte förvandlas till något jag inte är och göra saker som aldrig fallit sig naturligt för mig. Jag är inte elak, jag försöker alltid hjälpa folk (mina sk besserwisserkommentarer är oftast mina försök att lite snällt påminna någon om något eller skoja till det med nån oviktig trivia) och på mitt vis vara med och stödja och uppmuntra. Jag har spenderat oändlig tid med att träna bort min svårighet att erkänna när någon är bättre eller att berömma någon för att de gjort nåt bra. Jag har precis som alla andra någonstans inom mig ett behov av att hävda mig och att bli sedd, men jag har insett detta och försökt förändra mig. Och ibland tycker jag att det är svårt att visa på utsidan vad jag känner på insidan, men jag hade väl hoppats nånstans att de som känner mig skulle inse detta med och lära sig att läsa av mig precis som jag försöker läsa av andras riktiga känslor.
Men ibland kokar det över. Ibland blir min innehållna irritation lite för stor, och något dumt halkar ut, alltid vid sämsta tänkbara tillfälle, och exploderar i mitt ansikte. Och jag vet ända sedan lågstadiet att jag säger saker som kommer ut helt fel och som gör folk ledsna eller arga, så kanske är det därför jag helst inte vill säga nåt alls. Bara lallar med som ett dumt fån. Men när det väl halkar ut så halkar det alltid ut framför människor som är helt immuna för resonemang, logik eller till och med empati. Fast å andra sidan är det väl kanske så att det halkar ut framför dem just för att de är just immuna mot det. Hade de haft lite empati hade de väl kanske redan räknat ut att de betett sig på ett sånt vis som fått mig att må kasst.
Sen krävs det någonstans att man inser vilken nedtryckning man tagit på sig själv. Jag vet tillexempel att jag har ett enormt problem med att jag alltid jämför mig med min syster och tror att alla andra gör det med, samt att de kommer fram till att hon är bättre. Men vad får mig att tro att jag är universums centrum och att någon ens bryr sig om att göra den jämförelsen och komma fram till att min syster är bättre än mig? Det är något jag omedvetet tagit på mig själv sen jag var liten och nu kan jag inte göra mer än att leva med det och inse mina egna brister. Jag kommer nog aldrig kunna sluta jämföra, men jag känner mig själv väl nog för att erkänna det och tillochmed skämta om det.
Anyway. Nu ska jag göra som jag brukar göra. Hålla käften och gå vidare. Jag har förklarat och bett om ursäkt, mer kan inte jag göra. Nu är det upp till den andre. (Gud vad detta känns som mellanstadiet)
Det känns väldigt tråkigt att folk på nåt vis alltid verkar få uppfattningen om mig att jag är ute efter att trycka ner andra. Ja, jag vet att jag är lite besserwisser ibland, och jag vet att jag är en nörd som FAKTISKT sköter skolan (för det är ju inte NORMALT). Jag vet att min lägenhet är ren och städad och jag vet att jag inte är den som dansar på bardisken när vi går ut, men jag antar att jag på något viss hoppats att folk skulle inse att detta är JAG. Jag tänker inte förvandlas till något jag inte är och göra saker som aldrig fallit sig naturligt för mig. Jag är inte elak, jag försöker alltid hjälpa folk (mina sk besserwisserkommentarer är oftast mina försök att lite snällt påminna någon om något eller skoja till det med nån oviktig trivia) och på mitt vis vara med och stödja och uppmuntra. Jag har spenderat oändlig tid med att träna bort min svårighet att erkänna när någon är bättre eller att berömma någon för att de gjort nåt bra. Jag har precis som alla andra någonstans inom mig ett behov av att hävda mig och att bli sedd, men jag har insett detta och försökt förändra mig. Och ibland tycker jag att det är svårt att visa på utsidan vad jag känner på insidan, men jag hade väl hoppats nånstans att de som känner mig skulle inse detta med och lära sig att läsa av mig precis som jag försöker läsa av andras riktiga känslor.
Men ibland kokar det över. Ibland blir min innehållna irritation lite för stor, och något dumt halkar ut, alltid vid sämsta tänkbara tillfälle, och exploderar i mitt ansikte. Och jag vet ända sedan lågstadiet att jag säger saker som kommer ut helt fel och som gör folk ledsna eller arga, så kanske är det därför jag helst inte vill säga nåt alls. Bara lallar med som ett dumt fån. Men när det väl halkar ut så halkar det alltid ut framför människor som är helt immuna för resonemang, logik eller till och med empati. Fast å andra sidan är det väl kanske så att det halkar ut framför dem just för att de är just immuna mot det. Hade de haft lite empati hade de väl kanske redan räknat ut att de betett sig på ett sånt vis som fått mig att må kasst.
Sen krävs det någonstans att man inser vilken nedtryckning man tagit på sig själv. Jag vet tillexempel att jag har ett enormt problem med att jag alltid jämför mig med min syster och tror att alla andra gör det med, samt att de kommer fram till att hon är bättre. Men vad får mig att tro att jag är universums centrum och att någon ens bryr sig om att göra den jämförelsen och komma fram till att min syster är bättre än mig? Det är något jag omedvetet tagit på mig själv sen jag var liten och nu kan jag inte göra mer än att leva med det och inse mina egna brister. Jag kommer nog aldrig kunna sluta jämföra, men jag känner mig själv väl nog för att erkänna det och tillochmed skämta om det.
Anyway. Nu ska jag göra som jag brukar göra. Hålla käften och gå vidare. Jag har förklarat och bett om ursäkt, mer kan inte jag göra. Nu är det upp till den andre. (Gud vad detta känns som mellanstadiet)
Kommentarer
Trackback
