Sofie L

Jag skulle vilja berätta en historia. En historia om en resa där intressanta människor (av någon underlig anledning var nästan alla av dem män) och ofrivilliga äventyr fick gå före att bekvämt ta sig från A till B.

11.00
Jag kliver ut genom lägenhetsdörren. Har städat lägenheten, diskat alla grejer i diskhon och plockat undan allt i kylen som inte håller sig till den 4e Januari. I min väska ligger två bananer och en gurka som jag inte kunnat slänga bort (man ska inte låta mat förfaras!). Jag har otroligt nog lyckats packa ned det mesta jag ville ha med hem utan att överpacka min väska. Min väska är dock felpackad och har en tendens att tippa över. Utanför lägenhetsdörren möter jag Grannmannen, herr Andersson, en äldre herre som nog ibland måste känna sig malplacerad bland kineser och nigerianer i byggnaden, men som ändock är en väldigt trevlig människa. Han verkar ha kommit tillbaks från affären, vid hans fötter står en plastkasse med mjölk och väntar medans han försöker låsa upp dörren. Jag hejar och han säger
"Oj vad det snöar ute".
Jag, som uppenbarligen ska ut och resa där jag står med resväska, ryggsäck och handväska, svarar
"Ja, jag hoppas att alla tåg går som de ska".
"Det gör de nog" säger han och ger mig en klapp på axeln när jag går förbi.
"God Jul på're" säger jag (på äkta hemortsmål)
"och detsamma önskar jag dig" svarar han
Jag önskar att jag hade en snäll morfar som levde som var som herr Andersson. Rara gamla farbröder kan göra dagen mycket trevligare i ett kick! Jag släpar min väska ner till busshållsplatsen genom en dryg decimeter snö. Södra Sverige verkar inte riktigt veta hur de ska hantera snö när den väl kommer, för ingenting är plogat. Nere vid busshållsplatsen står Blodiga Mannen med snaggat hår och röker. På huvudet sitter en stor fasttejpad bit gasbinda och han har ett sår på kinden. Han hälsar och säger sedan något som jag tolkar som "snöstorm" och "igår". Jag svarar:
"men det är väl mer snöstorm idag än igår?"
"inte snöstorm! Jag sa att jag var i Olofström igår!"
"haha, jaha! Olofström" skrattar jag lite nervöst. Han talar inte direkt tydligt. Jag väntar på att han ska fortsätta.
"Väntade på bussen så kom det en ligist och slog ner mig med ett basebollträ!" Jag tittar närmare på honom och inser att han har blod över hela hans kläder och har bandage på armen. Han kommer förmodligen direkt från sjukhuset. Han ser dock ut som en ligist själv så jag undrar hur pass oskyldig han själv är.
"Det var bara ren tur att det var en polispatrull ute" säger han. Sen kommer hans buss och han hojtar till för att få den att stanna och springer ut ur busskuren och kliver på bussen. Strax efter kommer min tågbuss.

12.35
Vi rullar försenade in på stationen i Emmaboda. Vårt tåg står inne på perrongen. Min väska tippar över och ner i snön men jag skyndar mig att hämta den för att hinna med tåget. Förgäves. Tåget rullade ut från stationen samtidigt som alla passagerare försökt ta sina väskor. En busslast med människor som missat sitt tågbyte. Kanon. Mer aktiva människor än jag börjar försöka fixa problemet, ringer SJ och pratar med busschauffören. Det uppdagas att hon inte vetat att hon ska ringa och be tåget vänta på oss och att hon tyvärr inte kan hjälpa oss.
Emmaboda station är obemannat. Kanon igen. Nästa tåg går en timme senare, så vi väntar på det och hoppas på det bästa. Jag börjar läsa The House on Mango Street för att fördriva tiden. Killen med tajta brallor och killen med det blonda krullet frågar om nån vill hänga med till pizzerian och käka under tiden vi väntar. Eftersom jag är osocial stannar jag kvar inne i stationshuset med den halvdöva tanten och Ticsmannen. Ungefär var femte minut sätter hans tics igång och han skakar på hela axeln så att hela bänken vi sitter på rör på sig. Ytterst irriterande när man försöker koncentrera sig på en bok. Han har dessutom en hemsk andedräkt.
Så småningom kommer 13.40 tåget mot Alvesta och vi knallar ombord. Konduktörskan har fått höra om vårt problem och säger att vi måste gå in till SJ-butiken i Alvesta och få nya biljetter. Beräknad ankomst är 14.25, beräknad avgång för X2000 som vi alla vill med är 14.34. Nio minuter för runt femton pers att få nya biljetter? Jo ja tackar jag. Det lär ju inte hända. Bussgruppen sitter i tåget och diskuterar hur vi ska göra. Ska vi fuska och hoppa på X2000 iallafall? Konduktörskan följer ju regelboken, hon kan ju inte säga åt oss att göra nåt annat, eller hur? Tåget stannar på Växjö Station och blir stående. Tågets intercom sprakar och vi får höra:
"På grund av att vi väntar på mötande tåg blir vi stillastående i cirka tio minuter".
Problemet löst. Vi kommer inte hinna med något tåg alls. Men sen vänder det för en stund och hon säger att X2000 är några minuter försenat så vi ska bara gå rätt över perrongen i Alvesta och hoppa på det så löser det sig. Alla drar en lättnadens suck.

14.40
Hoggar en sittplats i första klass (hade betalt för det på min originalbiljett så det var bara fair and square) och känner att jag för första gången kan slappna av lite. Nu vet jag iallafall att jag kommer till Stockholm. Inne i första klass på X2000 är det bekvämt och varmt och gratis te. Jag väljer ett spännande ekologiskt Fairtrade te som smakar kanel och mint och ingefära på samma gång. Jag fortsätter läsa The House on Mango Street. Jag försöker sova en stund. Mannen med hängselbyxor går förbi. Jag gör stora ögon. Har inte sett en vuxen man som bär äkta jeanshängselbyxor på riktigt någon gång tror jag. Jag lyssnar på musik. Jag läser lite till. När vi kommer till Södertälje pratar mannen snett bakom mig i telefon. Gåshudsmannen.
"Vad ska du göra om du får gåshud på kuken? Eller vad BÖR du göra om du får gåshud på kuken?"
Det låter intressant. Jag kan inte låta bli att lyssna. Personen i andra änden svarar något, varpå Gåshudsmannen säger:
"Dra ut kuken ur gåsen och ta dig en allvarlig funderare på dina sexuella preferenser"
Jag håller inne ett skratt. Den är riktigt bra. Ska lägga den på minnet och berätta någon gång.
Utanför blir det mörkare, man ser en liten månskära och en rosa solnedgång och snön ser blå ut. Det är i såna stunder man gillar vintern. Ibland blixtrar tåget till med ett konstigt blåturkos ljus. Lite som ett disco. Discotåget. Framför mig sitter Smaskmannen med rakat huvud och smaskar på något. Jag ser i fönsterreflektionen att han äter godis från en påse Gott och Blandat. Jag hatar folk som smaskar.

17.55
Framme i Stockholm. Jag letar reda på SJs kundtjänst. De ser lite bekymrade ut. Det verkar inte gå några mer tåg till Avesta. Jag tänker "hjälp, vad gör jag nu" men sen ser dom att de redan satt in en Taxi från Västerås till Hedemora som går via Avesta. Den kan jag få åka med. Jag får en biljett för tåget till Västerås och två matkuponger. En timme tills tåget går. Jag ringer mamma och talar om att det krånglar men att jag ska få åka taxi. Tyvärr vet jag dock inte hur lång tid det tar innan jag kommer till Avesta så det kanske blir lite svårt att tajma in när de ska åka hemifrån för att hämta mig. Men jag ska ringa så snart jag hört med Taxichauffören vad han tror. Under tiden köper jag lite mat och sitter ensam på Stockholms station och försöker att inte känna mig helt udda som äter själv. Avskyr att äta själv ute, man känner sig typ skittöntig. Det sitter en kille i det allmänna lunchområdet som inte äter något. Han bara sitter där. Jag känner mig utstirrad, fast jag vet att han inte tittar på mig. Hatar att äta själv. Skickar ett sms till Petra för att verka ockuperad.

19.07
Tåget till Västerås avgår. Ombord kliver DejaVuMannen. En svart kille som en gång försökte prata med mig på tåget till Avesta en gång när jag var på väg hem. Osocial som jag är när jag åker tåg, svarade jag artigt men försökte hinta att jag ville lyssna på musik. Hans svenska var inte särskilt bra och jag orkade inte riktigt försöka vara trevligare än så. Sen hade han väldigt gula tänder. Han var läskig med andra ord. Och nu helt plötsligt ser jag honom igen! Jag försöker diskret sjunka ner i sätet och titta bort. Som tur är har någon redan satt sig i sätet bredvid mitt och han verkar inte ha sett mig. Jag andas ut. Jag läser ut The House on Mango Street.

20.07
Kommer fram till Västerås, tar mig ner till Taxiplatsen, hittar taxin som är ersättning för tåget och packar in väskan och sätter mig i tillsammans med en till tjej och en kille. De har hört att vi ska vara fyra, så taxichaffisen ringer sin chef för att kolla. Chefen säger:
"Det ska vara två stycken, en som ska till Hedemora och en som ska till Sala". Taxichaffisen säger till mig:
"Tyvärr du får inte åka med, Hejdå"
Han packar ur mina väskor, som tippar omkull, och säger åt mig att ringa SJs kundjänst. De kommer att fixa en taxi, det måste de. Jo hejsan hoppsan! Som om att jag ens kommer komma fram till deras kundtjänst. Jag känner hur jag börjar bli riktigt nervös nu över hur jag ska komma hem. Okej jag är inte strandad i Norrköping halvvägs hem och halvvägs bort. Västerås är liksom körbart för min stackars familj, typ två timmar, men det känns ändå lite kris. Jag ringer SJ och hamnar i kö. Plats nummer 30. Varje person tar minst tre minuter. Jag vet inte hur mycket pengar jag har på kontantkortet. Bestämmer mig för att ringa mamma istället innan pengarna tar slut. Tittar på skärmarna och fattar inte riktigt vad som pågår. Det ska gå ett tåg till Gävle via Avesta, men det står inget spår angivet. Men sen står det att det blivit signalfel i Sala och att tåget ersatts med buss till Avesta. Med en orolig mamma i andra änden av telefonen springer jag ut till en buss som står och väntar och hoppas hoppas hoppas att den ska till Avesta och att busschauffören kan övertalas. Jag har ju min biljett som visar att jag betalt för en resa till Avesta. Bussen är öppen men busshcauffören är inte där. Jag väntar oroligt tillsammans med en tjej som pratar äkta norrländska. Busschaufförmannen kommer knallande. Jag förklarar min situation och han bara löser mitt problem lätt som en plätt:
"Klart du får åka med. Inga problem"
Jag är så glad och tackar och tackar och kliver ombord i den mörka bussen och sätter mig långt bak. Sen orkar jag inte hålla tillbaks några tårar över att Gunnar/Bosse/Ingemar (jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle kalla honom eftersom jag inte vet hans namn) är en sån snäll busshcaufför och att jag tillslut kommer komma hela vägen till Avesta. Kände mig väldigt upprörd över att jag inte fick åka med Taxin som SJ fixat, och trots att jag är vuxen och kan hantera saker bättre än den gången jag blev avkastad i Norrköping, 17 år gammal och ute på min första längre resa, så har jag fortfarande inte lärt mig att stå upp och argumentera för mig själv. Istället blir jag ledsen för att chaffisen inte ville hjälpa mig alls. Som tur är är bussen nästan tom, så jag hinner samla mig lagom tills att tåget vi väntat på kommer in och en hel drös med människor kliver på bussen. Lite snor och tårar på tröjärmen men jag tror ingen märkte nåt. Under hela bussfärden funderar jag på om jag har något i väskan som jag kan ge Gunnar/Bosse/Ingemar i julklapp för att han räddat min jul. Kommer fram till att jag bara har mammas julklapp och den kan jag ju inte gärna ge bort. Och sen tror jag inte att han hade velat ha två halvbruna bananer eller en gurka.

ca 22.00
Bussen kommer fram till Avesta Krylbo. Jag hämtar min väska, som tippar över, tar Gunnar/Bosse/Ingemar i hand och tackar så hjärtligt och önskar honom en riktigt God Jul. Mamma och pappa väntar med bilen mitt emot stationen. Jag packar in väskan och drar en lättnadens suck. Äntligen kan jag slappna av.