Hamlet
Eftersom jag inte direkt skrivit något 'riktigt' inlägg på ett tag tänkte jag skulle göra det nu när det är helg och jag är ledig, köket och mitt sovrum är städat och jag har rensat upp bland alla mina skolpapper och liknande.
Igår åkte Petra, jag och Petras syster Sofie ner till Malmö för att shoppa i deras stora shoppingcenter Entré. Skönt att åka lite tåg och få använda mina nya in-ear hörlurar. Entré var väldigt flashigt med välpolerad krom, blanka golv och stora glasfönster. Kändes som att det var ett lyxigt ställe fast det egentligen bara var alla de vanliga affärerna. Längst upp har de en 'food court', dvs en massa olika matstånd och ett gemensamt område för bord. De hade rätt spännande mat där från en massa olika länder. Själv prövade jag Köfte BBQ, som är typ färsbiffar som smakar grillat. Det var väldigt gott. Sen knallade vi runt i en massa olika affärer, gick igenom våning efter våning typ. Jag handlade en massa på Glitter eftersom de hade 75% rea på en del grejer där. Jag handlar alldeles för mycket accessoarer numera, men jag tänker att jag håller på att ta ikapp för alla de år då jag inte hade några smycken alls typ. Handlade också en jeanskjol och en stickad cardigan på Kappahl. På vägen hem åkte vi med Sofies pojkvän Adam (som jobbar i Malmö). Det är så sällan jag åker bil numera (fina bilar ännu mer sällan) så det var rätt schysst. Det är så bekvämt med bil. När vi kom till Kristianstad fick vi middag som bestod av kalops. Å vad jag saknar gamla svenska klassiker som kalops, och mammas kotletter! Alla hatar kotletter, men jag tycker det är jättegott! Som avslutning på dagen åkte vi till en affär i Kristianstad som har 600 olika godissorter. Alla som klev in genom dörren såg ut som glada små barn som kommit till himlen. Dock måste jag säga att hittills har ingen av de godisarna jag prövat imponerat på mig...
Nu nåt helt annat.
Jag har precis kommit på att jag är Hamlet. En mesig typ som aldrig kan bestämma sig och sen när allt skiter sig blir han blir tokig och dör. 'To be or not to be, that is the question'. Okej, jag kanske inte har blivit helt tokig eller dött, men jag är på väg att bli tokig alltså. Jag är extremt trött på mig själv eftersom jag aldrig genomför något eller kan välja en sida och hålla mig till den. Jag kanske borde göra som Harvey Dent och lämna allt åt slumpen. Krona för Ja, klave för Nej. Eller som Yes Man, säga ja till allt. Jag tror att jag i slutändan skull må bättre av det. Istället tvekar jag för allt och hoppas att det ska lösa sig själv. Lämna beslutet till någon annan. 'Det spelar ingen roll för mig, välj du'. Bara för det har jag precis beställt boken 'Tärningspelaren' som handlar om en kille som börjar låta tärningarna avgöra vad han ska göra.
Anledningen till att jag kommit att tänka på detta är hur mitt beslut att typ totalt köra ner Forward i botten vacklar. För några dagar sen försvann flera stycken personer från tidningen samt lite artiklar som jag hoppats skulle komma in. Där satt jag med en halv tidning och undrade hur fan jag skulle lösa detta när jag bara kom fram till att det inte går att lösa. Jag har försökt bjuda in folk, jag har försökt vara snäll, jag har försökt vara bestämd och jag har skickat tusen mail till olika människor. Folk är helt enkelt inte tillräckligt intresserade. Jag orkar fan inte mer. Jag har varit skribent, fotograf, illustratör och layoutare, allt för att varje gång få ihop en tidning. Kvalitén är inte hög, få av studenterna på BTH känner till tidningen och jag undrar om det är en motiverad utgift för kåren. Om jag blev sjuk två veckor skulle tidningen stanna helt. Det finns inget underlag för en redaktion.
Men när jag kollade mailen idag och såg att jag fått in två artiklar började jag genast tveka. Det finns ju intresserat folk och det skulle vara så synd om de inte kunde få bidra med sina artiklar till tidningen och se dem i tryck. Och hur ska det gå med annonseringen som redan är bokad och klar? Och så är det ju förstås Kåren som har så mycket att göra. Inte kan jag besvära dem... Jag kanske helt enkelt inte försökt tillräckligt hårt. Om jag försöker göra en kampanj för att locka mer professionellt folk? kanske? kanske? kanske? Det är förmodligen mitt fel att det blivit så här. En mer proffsig person hade säkert kunnat lyckats skapa en tidning som funkat. Det är jag som är alldeles för lat. Och jag tycker ju det är kul att skriva och ta bilder och göra layouten (bara inte allt på en gång).
Ser ni vad jag gör? Så här är det VARJE gång jag försöker bestämma mig om nåt! Även små saker. Jag vill inte umgås med mig själv längre. Jag vet att jag är rätt så emo, men det känns som att mitt liv består av frustration och jag vill inte hålla på så här längre. Jag är 23 år gammal och står och stampar på samma fläck. Rädd att ta fel beslut. Rädd för allt. Om jag åtminstone inte visste att jag höll på på det här sättet. Suck. Nästan så man önskar att man var Amandavardet så allt man behövde bekymra sig om var håret eller vad man skulle säga i sin videoblogg (=inte mycket).
Fy fan.
Igår åkte Petra, jag och Petras syster Sofie ner till Malmö för att shoppa i deras stora shoppingcenter Entré. Skönt att åka lite tåg och få använda mina nya in-ear hörlurar. Entré var väldigt flashigt med välpolerad krom, blanka golv och stora glasfönster. Kändes som att det var ett lyxigt ställe fast det egentligen bara var alla de vanliga affärerna. Längst upp har de en 'food court', dvs en massa olika matstånd och ett gemensamt område för bord. De hade rätt spännande mat där från en massa olika länder. Själv prövade jag Köfte BBQ, som är typ färsbiffar som smakar grillat. Det var väldigt gott. Sen knallade vi runt i en massa olika affärer, gick igenom våning efter våning typ. Jag handlade en massa på Glitter eftersom de hade 75% rea på en del grejer där. Jag handlar alldeles för mycket accessoarer numera, men jag tänker att jag håller på att ta ikapp för alla de år då jag inte hade några smycken alls typ. Handlade också en jeanskjol och en stickad cardigan på Kappahl. På vägen hem åkte vi med Sofies pojkvän Adam (som jobbar i Malmö). Det är så sällan jag åker bil numera (fina bilar ännu mer sällan) så det var rätt schysst. Det är så bekvämt med bil. När vi kom till Kristianstad fick vi middag som bestod av kalops. Å vad jag saknar gamla svenska klassiker som kalops, och mammas kotletter! Alla hatar kotletter, men jag tycker det är jättegott! Som avslutning på dagen åkte vi till en affär i Kristianstad som har 600 olika godissorter. Alla som klev in genom dörren såg ut som glada små barn som kommit till himlen. Dock måste jag säga att hittills har ingen av de godisarna jag prövat imponerat på mig...
Nu nåt helt annat.
So oft it chances in particular men
That through some vicious mole of nature in them,
By the o'ergrowth of some complexion
Oft breaking down the pales and forts of reason,
Or by some habit grown too much; that these men -
Carrying, I say, the stamp of one defect,
Their virtues else - be they as pure as grace,
Shall in the general censure take corruption
From that particular fault...
This is the tragedy of a man who could not make up his mind.
Laurence Olivier's Hamlet
That through some vicious mole of nature in them,
By the o'ergrowth of some complexion
Oft breaking down the pales and forts of reason,
Or by some habit grown too much; that these men -
Carrying, I say, the stamp of one defect,
Their virtues else - be they as pure as grace,
Shall in the general censure take corruption
From that particular fault...
This is the tragedy of a man who could not make up his mind.
Laurence Olivier's Hamlet
Jag har precis kommit på att jag är Hamlet. En mesig typ som aldrig kan bestämma sig och sen när allt skiter sig blir han blir tokig och dör. 'To be or not to be, that is the question'. Okej, jag kanske inte har blivit helt tokig eller dött, men jag är på väg att bli tokig alltså. Jag är extremt trött på mig själv eftersom jag aldrig genomför något eller kan välja en sida och hålla mig till den. Jag kanske borde göra som Harvey Dent och lämna allt åt slumpen. Krona för Ja, klave för Nej. Eller som Yes Man, säga ja till allt. Jag tror att jag i slutändan skull må bättre av det. Istället tvekar jag för allt och hoppas att det ska lösa sig själv. Lämna beslutet till någon annan. 'Det spelar ingen roll för mig, välj du'. Bara för det har jag precis beställt boken 'Tärningspelaren' som handlar om en kille som börjar låta tärningarna avgöra vad han ska göra.
Anledningen till att jag kommit att tänka på detta är hur mitt beslut att typ totalt köra ner Forward i botten vacklar. För några dagar sen försvann flera stycken personer från tidningen samt lite artiklar som jag hoppats skulle komma in. Där satt jag med en halv tidning och undrade hur fan jag skulle lösa detta när jag bara kom fram till att det inte går att lösa. Jag har försökt bjuda in folk, jag har försökt vara snäll, jag har försökt vara bestämd och jag har skickat tusen mail till olika människor. Folk är helt enkelt inte tillräckligt intresserade. Jag orkar fan inte mer. Jag har varit skribent, fotograf, illustratör och layoutare, allt för att varje gång få ihop en tidning. Kvalitén är inte hög, få av studenterna på BTH känner till tidningen och jag undrar om det är en motiverad utgift för kåren. Om jag blev sjuk två veckor skulle tidningen stanna helt. Det finns inget underlag för en redaktion.
Men när jag kollade mailen idag och såg att jag fått in två artiklar började jag genast tveka. Det finns ju intresserat folk och det skulle vara så synd om de inte kunde få bidra med sina artiklar till tidningen och se dem i tryck. Och hur ska det gå med annonseringen som redan är bokad och klar? Och så är det ju förstås Kåren som har så mycket att göra. Inte kan jag besvära dem... Jag kanske helt enkelt inte försökt tillräckligt hårt. Om jag försöker göra en kampanj för att locka mer professionellt folk? kanske? kanske? kanske? Det är förmodligen mitt fel att det blivit så här. En mer proffsig person hade säkert kunnat lyckats skapa en tidning som funkat. Det är jag som är alldeles för lat. Och jag tycker ju det är kul att skriva och ta bilder och göra layouten (bara inte allt på en gång).
Ser ni vad jag gör? Så här är det VARJE gång jag försöker bestämma mig om nåt! Även små saker. Jag vill inte umgås med mig själv längre. Jag vet att jag är rätt så emo, men det känns som att mitt liv består av frustration och jag vill inte hålla på så här längre. Jag är 23 år gammal och står och stampar på samma fläck. Rädd att ta fel beslut. Rädd för allt. Om jag åtminstone inte visste att jag höll på på det här sättet. Suck. Nästan så man önskar att man var Amandavardet så allt man behövde bekymra sig om var håret eller vad man skulle säga i sin videoblogg (=inte mycket).
Fy fan.
Kommentarer
Trackback
