Sofie L

Har lyssnat igenom typ de tre eller fyra senaste albumen med Tokio Hotel. Kände att jag fnyser lite åt dem utan att ha hört särskilt mycket av dem. Men efter att ha lyssnat på dem känner jag mig så nostalgisk. Det påminner om när man var en töntig tonåring som hade ångest över allting. Fast eftersom jag är masochist (or so it seems) så tänker jag 'naaaaaw, vad jag saknar den tiden'. Men jag tror att det mest handlar om hur man när man når en viss ålder har svårt att låta känslor styra precis allt, att känna saker så himla starkt som man gjorde då. Eller åtminstone känner jag så. Att ha ett lugnt och stabilt liv är definitivt något jag föredrar, men jag är en sucker för starka känslor oavsett om det är på bio eller i en låt av ett tyskt emoband. Sen att sångaren och hans bror ser ut som en vackra dockor gör att man bara vill gå med i fancluben, gå på konserter med tjock kajal och skrika och gråta framför scenen. Fan att jag aldrig riktigt hade en sån period. XD

Just att det är på tyska är också något som jag gillar. Jag ska verkligen plocka upp tyskan någon gång. Jag känner typ värsta suget efter att prata tyska! Du wird für mich immer heilig sein! Heute sind wir hier! Alles klar! Tänk om Anna-Karin visste det.


Här hade jag då såklart tänkt lägga in en video med Tokio Hotel, men eftersom varenda jävla musikvideo av 'Spring Nicht' har sin embed-funtion 'disabled by request' lägger jag in en bild på dem istället. De två bröderna har definitivt inte valt enkla frisyrer. Deras två bandkamrater ser ut som två killar som går fordon.

(lol! hittade just en äldre version av Monsoon där han som sjunger uppenbarligen inte hamnat i målbrottet än! Haha, så sött!)