Sofie L

OS är över, besöken är över och sommaren är över. Det är dags att plocka ihop allting och återgå till vardagen på gott och ont. Fick mina pengar idag iallafall så jag är nöjd och glad över det! :)

För att göra saker lite bättre ändå vill jag bjuda på en godbit från gymnasietiden (kanske först och främst något kul för Annelie och Stina). På den tiden så gjorde vi många listor, och en av dessa kommer jag kopiera in här. Jag har präntat ner många av alla de listor jag hittat nedkladdade i block och på papper och hoppas kunna bjuda på en lista då och då för att minnas vår barnsliga och fnissiga ungdom. Dagens lista är den enda som är daterad, och jag måste säga att annelies bidrag helt klart är mest intressant...

Btw Stina, vem är Euroboy? Har inga minnen av vem det kan tänkas vara... Gillar förresten att du bara kunde tänka dig Ville Valo i kort hår och med mössa... ska han ha den på sig hela tiden då eller...? höhö. Well, det var ju snart fyra år sen vi skrev den där listan XD För min egen del kan jag väl säga att Neil i Travis inte direkt står högst på min lista längre, och Colin Farrell är inte med på den alls... och Orlando Bloom är nog inte heller det, han är nästan för söt. Lite grann som Fun Light-saft.

PS Clanville och Hitlers vernissage kommer också att dyka upp så småningom :P DS

Jag som aldrig brukar följa OS med särskilt stort intresse inser nu att eftersom jag glor på det i snitt fyra timmar om dagen i år är orsaken till alla katastrofer och alla misstag som leder till ett guld-löst Sverige. Om inte jag tittat hade de säkert tagit guld (jag älskar denna ursäkten) Jag kunde knappt titta på höjdhoppet med Stefan Holm, för jag visste redan att han inte skulle ta guldet, och när ryssen med de långa benen typ flög över 2.36 som om det inte fanns nån morgondag så kändes Sveriges öde beseglat. INGA GULD ALLS under OS i Beijing 2008. Tyvärr ser det ut så.

Det är kanske för att jag egentligen hejar på vilket land som helst just nu som det går dåligt för Sverige? Hejar speciellt ¨påKina och Japan Jag gillar deras otroliga disciplin och att de gör allt med sån finess. Men i slutändan gillar jag bara att se hur de som tävlar blir så otroligt glada efter att de genomfört ett lyckat lopp/hopp/set etc. Jag är en sån som vill gråta åt andras lycka och över hur de kan klara nåt sånt otroligt som att göra en kvadruppel pik (eller vad det nu kan heta) och sen landa på båda fötterna. Jag kanske är lite drama-beroende...?

I övrigt tar min ekonomi upp stora delar av min tid. En hyra, en tågbiljett, två månaders livförsäkring, refill till mobilen och en helvetes massa födelsedagspresenter bör betalas, men på mitt konto sitter 160 kronor och väntar på att magiskt multipliceras med 100 för att lösa krisen. Det är precis som med OS: inget guld alls att vänta.

Länken till ett sammandrag från OS-invigningen. Spola fram till ca 32.40 så kommer min favoritdel med de mänskliga tryck-bitarna.

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1212846

Enjoy!

(Detta inlägg tillägnas Annelie, som verkar ha tråkigt :P)

Igår var det OS-invigning och jag satt som klistrad framför tv:n och ville nästan gråta ibland över hur mäktigt det blev! I lööööve kineser alltså! Alltifrån fotspår utav fyrverkerier till fotkonst! Men allra häftigast var ändå när jag insåg att tryckstämplarna som format mönster och vågor och gud vet vad var människor!! De hade tränat i elva månader för att få det rätt! Och jävlar vad rätt det blev! Likaså kompass-delen var helt magnifik, och likaså tai-chi(nånting) delen, och trummandet i början... allt var så himla bra! Kineser är ett under av disciplin och grace! Eftersom jag inte hittar på det på youtube så kan jag tyvärr inte länka det, men det kommer väl kanske ut där så småningom.
 
Iallafall så innebär det att jag nu är klistrad vid tv:n (när jag är vaken åtminstone). Jag som aldrig orkar följa ens VM i fotboll satt som på nålar under matchen mellan svenska damlaget och Argentina. Jag gjorde en massa konstiga ljud när vi var nära att göra mål och pappa måste ha undrat vad det var för fel på mig. Men vann gjorde vi! (HOORAY!!!) Simningen idag var inte lika spännande, vi hade inte mycket att komma med, men det var ändå svårt att gå därifrån.

På övriga fronter händer det inte mycket, men det gör inget, för nu har jag ju nåt att fylla dagarna med.

Så har man äntligen badat för första gången denna sommaren. Och då blev det tre dagar i rad i underbara Oppsjön. Äntligen känns det som sommar och sommarlov. Mina tre veckor på posten är över, så nu har jag "semester", Annelie är hemma, det är badväder, jag ska träffa polare och grilla ikväll! Kan det bli bättre?  (Ja, men inte inom rimliga gränser :P)
 
Dags att ta tag i vardagen också och städa sovrummet, kopiera papper, bestämma mig för huruvida jag ska läsa den där extrakursen eller inte och svara på brev och email som jag fick i maj.

Undrar om jag ska ta med mig gitarren ikväll... kanske inte är allsångsmänniskor jag ska träffa, fast man vet ju aldrig.. ska fundera på saken.

Lovade bilder på Leo:

Idag fick jag dela ut pensioner till två jätterara tanter efter min postlinje. Den ena heter Gerda och var så söt och ville bjuda på kaffe, men eftersom jag skulle vidare (och inte dricker kaffe) så tackade jag nej. Men när jag kom till Anna så visade det sig att hon minsann fyllde nittio år idag och hade tårta och grejer klara för postis-Sofie, och då kan man ju faktiskt inte säga nej till en sån raring! Så jag fick marängtårta och coca-cola (dricker ju inte kaffe som sagt)

Att jobba på posten är som att vara en kändis ibland. Folk hejar på en jämt och alla vill veta vem man är och var man kommer ifrån. Posten är ju faktiskt något av det roligaste som händer på en dag för många, speciellt de äldre, så de blir snudd på upprörda när veckotidningen inte kommer på onsdagen som det brukar göra utan på torsdagen!! Att jobba på posten är också som att få lite del av skvallret på nåt vis. Man vet vart folk bor och vem som flyttat vart och vem som bor ihop med vem. Ganska så kul, fast jag börjar associera namn med gator och postlådor, så när nån säger Kalle Nilsson så tänker jag automatiskt "stora vägen 12" eller vart postlådan sitter.

Imorrn ska jag tvinga mamma att betala för en hårklippning, för hon tvingar mig att följa med till Gävle. Ska fixa en födelsedagspresent som inte var 100%. Det stora kalaset gick jättebra och alla hade trevligt. Fick träffa Leo för första gången och jag har aldrig sett en sötare bäbis! Ska lägga upp lite bilder sen när Lisa kommer tillbaks från sthlm, jag tog knappt några bilder själv.

Ibland när man lite oväntat får insyn i saker man vanligtvis inte vet särskilt mycket om så inser man att man bor liksom i den mest fantastiska delen av världen. Jag har aldrig riktigt insett hur otroligt lyxigt det egentligen är att man får posten hemlevererad. Mer logiskt sett skulle det vara att man åkte till postkontoret och hämtade sin post en gång i veckan eller nåt sånt (speciellt med tanke på hur van man blivit med att all service redan försvunnit eller dragits ner ute på landsbygden) men ändå så får man nästan posten direkt till dörren, även om du bor långt borta i skogen med närmsta grannen en mil bort! Hur coolt är inte det! All denna service vi är så van vid! Vad skulle man göra om posten helt plötsligt slutade åka, sophämtarna struntade i soporna och slamtömmarna tog permanent semester?

Den läskiga chefen var så trevlig hela dan. Känns skumt att man varit rädd för den personen innan. från sju till tre "umgicks" vi konstant, och det blev inte läskigt alls.

Idag har jag dessutom kört automatväxlad bil och även kört traktor och plastare. Vilken dag!

Posten wants me. Badly.

Typ helt stört hur saker kan utveckla sig ibland. Det visade sig att posten minsann inte kan vänta tills om två veckor med att låta mig vicka, utan de måste ha mig redan nu :P Jag som inte trodde att jag skulle ha ett rött öre när skolan började, och nu har jag redan lite pengar eftersom bostadsbidraget dessutom betalas i efterskott! Men vi får väl se hur min introduktion på posten funkar med en något något scary chef... ;)

Anyway, wish me luck (eller överlevnad åtminstone...)

Midsommar har kommit och gått, eller beroende på hur man ser det. Det skulle ju faktiskt kunna vara annandag midsommar idag. Men wtf är det som pågår med vädret? skulle det inte bli en fin sommar? det är faktiskt på tiden att man kan åka och bada utan att frysa ihjäl! fast går man ut blir man ju bara uppäten av mygg iallafall... Blir deprimerad när det är myggigt på det här viset igen. Citat från en politiker som hälsade på i en av byarna i färnbo: "ingen ska behöva bo under såna här vidriga förhållanden". Där hör ni själva. Så illa är det... visserligen är det på ett av ställena där de inte besprutat med bti, men det är ändå jobbigt. Kyla rör mig egentligen inte i ryggen, skulle sova med fönstret öppet ända in i september oktober om det inte vore för att de jävla ettriga sakerna tar sig in genom det mest inbrottsäkra myggfönstret. De dyker upp helt oväntat efter 10 tmmar i ett stängt utrymme! Tar de sig in genom väggarna? Har det gått så långt att myggen muterats till vampyrer med möjligheten att flyga genom väggar? De har dessutom en jobbig vana att bita händer och fötter hela tiden. Jag har ett myggbett mitt i handflatan. Förmodligen tänkte den satans myggan att innan jag smällde igen händerna och mördade henne skulle hon åsamka mig så mycket irritation och smärta som en myggjävel kan.

Men en ljuspunkt i myggmörkret är youtube och Flight of the Conchords. Går på svt, men man hittar såklart det mesta på youtube. enjoy dessa knasiga killar.

Sjung om studentens lyckliga dar... eller dag, för så jävla mycket mer med studenten är det ju inte. Man inhandlar en hatt för flera hundra spänn som man har på sig en dag, man köper en kostym/klänning som man har på sig en dag... det är lite grann som ett bröllop. Efteråt förväntas man bli vuxen och ta tag i sin framtid.

Mamma lagade smörgåstårta och efterrättstårta, så med andra ord blev det tårta på tårta och jag mår lite illa av all grädden.

Jag har blivit väldigt sugen på att åka till Japan och jobba som engelskalärare ett tag. Tydligen ska det inte vara alltför svårt att lära sig japanska heller... men det lär då bli efter man har gjort färdigt skolan. Tills dess får jag nöja mig med att åka och hälsa på vänner och bekanta i Europa. Planer är planer men behöver egentligen aldrig genomföras.

Idag gick jag återigenom den pinan det innebär att ta sig hem, men denna gången behöver jag inte genomföra en heldag med resande till inom den närmaste månaden eftersom jag är hemma för att leecha (ursäkta min svengelska) på mina föräldrar och bo och leva gratis.

Känns inte riktigt lika roligt att komma hem denna gången, det känns litegrann som att jag är helt övergiven även fast jag vet att en massa andra människor är hemma över sommaren, men det skulle iofs kunna bero på att jag är luspank och typ inte har råd att göra nåt... Nåja, man får göra sitt bästa med gratisaktiviteter och sånt. Att umgås behöver inte kosta nåt.

För övrigt hoppas jag att lägenheten finns kvar när jag kommer tillbaks.

Så har man då tagit sig igenom Sweden Rock Festival även om jag egentligen inte såg mycket av själva festivalen. Jobbade i Sweden Rock Shop (man har väl kontakter :P) och blev underordnad Petra som Signeringsansvariges  assistent (den titeln har jag kommit fram till själv). Så min festival har bestått av att se till att stora och små hårdrocksstjärnor har dricka och pennor och att allt flyter på som det ska, och det har varit SÅ HIMLA KUL! Visst, ibland blev det stressigt som fan och man svettades floder på grund av värmen och på grund av artister som var sena och artister som var tidiga men det har helt klart varit mitt bästa jobb ever, inte minst på grund av gänget man jobbade med. Inte ett ont ord från arbetskamraterna fastän alla var stressade och alla snubblade över varandra bakom disken och i lagerrummet, istället var alla glada och tacksamma för jobbet man gjorde.

Signeringssessionerna var ganska speciella de med. Skitkul att träffa folk (även om man fick skälla lite på dem ibland med) och att se nervösa och mållösa fans med skakande händer. Tur att man inte lyssnar på hårdrock, för då hade man väl varit nervös själv. Jag själv kände ju egentligen bara till Mustasch, och jag gillar dem ännu mer nu än jag gjorde efter deras Arvika-spelning förra året. Det är reko killar det. Dessutom kom det fram en sida hos mig som jag inte visste att jag hade: försäljar-sidan. Vi sålde 43 skivor under deras signering och jag blev typ helt manisk! SELL SELL SELL SELL! :D

Hann gå på Sabaton (följde med Petra och Jim) och även Mucc, ett japanskt band som visst är stora på hemmaplan och riktigt jädra bra faktiskt. Verkar vara en mysig festival, även om jag som sagt inte såg så mycket av den egentligen. Men jag hade roligare och var fräschare (vattentoalett och dusch och riktig säng att sova i) än festivalbesökarna, så det gör mig inte det minsta! :)

Men nu är man hemma igen i nya lägenheten för ett par dar, försöker pussla ihop sovrummet så gott det går och fixa undan allt innan man åker hem för sommaren. Tvättar sex tvättar idag, sigh! Nåja, lika bra att ha det gjort.

Efter en massa jobbigt och tråkigt packande så blev det dags att flytta. Det var inget litet gäng Petra raggat upp. Hennes föräldrar, hennes systrar, ena systerns pojkvän, en kusin och en bästa kompis dök upp. Med andra ord var det den lättaste flytten någonsin tror jag, trots att det var två bohag som skulle slås ihop.

Kineserna hade på söndagen bara ett rum städat när vi dök upp med första lasset, så det kan jag lova att det blev trångt i det rummet. Sen var det ganska så intressant att kolla på kinesernas flyttstädning. De stod typ och hackade på spisen med en kniv! Men det blev rent sen så jag känner att jag inte har så mycket att klaga på. Var med på deras besiktning (blev helt plötsligt tolk mitt upp i alltihopa eftersom besiktaren inte kunde engelska och kineserna inte kunde svenska) och blev lovad nymålat tak i badrummet plus ny toalettstol och badrumsskåp och för att göra det lite bättre ändå så ska vi få nytt golv i köket! I love you mister besiktare! :D

Jag känner att denna lägenheten kommer bli så himla bra bara vi får ordning på våra grejer, men det måste vänta tills nästa vecka. Först är det dags att vara en hjälpande hand i Sweden Rock Shop under Sweden Rock Festival!

Häromdagen fick jag ett mail som informerande om följande:

I Karlskrona har orenat vatten kommit ut i vattennätet och alla som har vatten från Vattenverket i Lyckeby måste koka sitt vatten innan det används. Det gäller även boende utanför Karlskrona tätort i Nättraby, Rödeby, Torhamn, på Sturkö och Hasslö.
Vattnet måste kokas ordentligt i minst en minut innan det kan användas.

Enda problemet var ju då att jag minsann missade det där lilla lilla även i "det gäller ÄVEN boende utanför Karlskrona tätort". Så jag drack mitt vatten utan bekymmer och tänkte att det var skönt att det bara drabbade dem utanför stan. Dan efter går jag ut med soporna och ser stora lappar uppsatta i trapphuset som säger att man absolut inte ska dricka vattnet. Detta efter att jag hela förmiddagen druckit typ flera liter vatten!

"nu dör jag" tänkte jag, men det stod på landstingets hemsida att folk bara hade blivit magsjuka eller fått diarré, så jag lugnade ner mig lite, men kände mig ändå lite nervös. Men ännu tills denna timme mår jag bara finfint. Antingen så var det inte så farligt eller så har jag superstrong mage. Hoppas på det sista höll jag på att säga, men då önskar jag en massa bakterier på andra, så jag får säga att jag hoppas på båda istället :)

Svenskt vatten är ju trots allt jävligt rent ändå, jämfört med en del andra länder.

Snart är det exakt tre år sen jag tog studenten. Vad har jag gjort sen dess?

Sommaren 2005:
Hultsfredsfestivalen
Arvikafestivalen,
jobbade i Gysinge

Hösten 2005:
Språkresa Dublin, Irland med allt det inkluderar (Galway, the Burren, Belfast etc)

Våren 2006:
Arbetslös
jobbade på restaurang
arbetslös
Bahar på besök i Sverige

Sommaren 2006:
jobbade i Gysinge
Arvikafestivalen

Hösten 2006:
Au pair i Kilkenny
Annelie och Truls på besök (Glendalough)
Hälsade på Lisa i Italien

Våren 2007
Au pair Kilkenny
Mamma, Lisa och Johan på besök (Galway, Aran Islands)

Sommaren 2007:
Arvikafestivalen
Norge-tripp (Oslo och Bergen)

Hösten 2008
Flytt Karlskrona
Plugga BTH

Våren 2008
Plugga BTH
Hälsade på i Kilkenny


Det har dött ut på slutet. Måste se till att få lite fart på detta!

Idag har jag frivilligt ställt upp på att städa ett kök (inte mitt eget alltså) och kommit fram till att även om jag aldrig egentligen haft något emot att städa så är det ju typ tio gånger roligare när man slipper göra det ensam. Och det finns få saker man blir så nöjd med sig själv efter som när man har städat och lämnar köket/vardagsrummet/lägenheten gnistrande ren och fräsch. Det enda rummet som aldrig är kul att städa är badrummet. Inte för att det känns äckligt utanför att det typ inte känns som att det blir nån större skillnad... men det kan ju bero på hur badrummet är i vanliga fall kanske...

En av de mest tätt förekommande ämnet bland bloggar just nu måste ju vara melodifestivalen, så jag bestämde mig för att jag skulle nämna nåt om det jag med. Irlands kalkon blev ju en riktig kalkon, men det var samtidigt rätt kul att se Irländarna skämta med sig själva, även om det inte direkt blev så bra som de tänkt sig. I övrigt lyssnade jag med ett halvt öra och tittade knappt alls på hela showen. Känns som att det inte alls är lika kul numera när det är så fruktansvärt många länder inblandade. Det blir för många låtar och för mycket försök att stjäla folks intresse.

I måndags visade LKDM treorna och tvåorna upp sina digital artefacts för intresserade, så Ida och jag och även Jimmy var dit och kollade. Det var jävligt intressant men man kände också hur man fick prestations-ångest över vad man själv kan/bör göra. Mest intressant var dock Martins dokumentär om Virginia Tech*. Den var verkligen så annorlunda, och det på ett bra sätt. Inget av den där pompösa, sentimentala skiten, utan mer en dokumentär om en av de som inte drabbades men som ändå drabbades, typ som en som nås av svallvågorna av något.

(* för er som inte vet: För ett år sen var det en student som löpte amok på Virginia Tech och sköt ihjäl runt 30 personer och skadade flera. Under tiden detta hände var Carl (Idas pojkvän) och Martin, båda från LKDM, på besök på skolan och stod i byggnaden bredvid den där skottlossningen hände. Martin filmade polisutryckningen och även en del skadade och blev sedan helt jagade av pressen eftersom de var de enda som hade nån dokumentation från platsen)

Det finns mycket att tänka på när man ska slå sig ner till bords. Bland annat vilka man råkar hamna bredvid när man är ute med en större grupp människor. Jag kände häromkvällen en stark vilja att gå till baren och köpa en massa sprit och sudda ut surret på grund av min placering. Jag är en person som har en tendens att prata ganska mycket men MY GOD har jag mött mina övermän... eller överkvinnor för att vara exakt. Det var skor och handväskor och katter och gud vet vad och jag känner mig som världens mest okvinnliga kvinna som verkligen inte kunde uppmana det minsta intresse för ett ord som sades vid bordet. Inte för att jag hade fått en syl i vädret om jag velat... 

...men jag är lite trött på substanslösa samtal. Saknar kvällarna i Dublin med alla diskussioner med Mathias och alla avsnitt av Simpsons (det var innan mina Kilkenny-barn gjorde en Simpsons-overkill). Det var tider det. Minns inte en enda grej vi pratade om förutom att det var lite utmaning i samtalen då, man fick utnytta hjärnan utan att känna sig som att man fick nån annan att känna sig dålig. Ack Dublin 2005! Det var första gången jag fick vara bara jag och folk gillade den jag var utan att veta vem mina syskon eller mina kompisar var. Första gången det inte spelade nån roll vartifrån jag kom, hur jag varit som barn eller vilka jag umgicks med. Dublin 2005 ligger fortfarande högst på listan. Apropå Dublin så är jag nästan helt säker på att jag såg Philipp på flygplatsen i Dublin 2a Maj. Så sjukt weird, men jag var inte helt säker så jag vågade inte säga nåt...

Kareoke har fått sig ett litet uppsving också, och jag har typ för första gången i mitt liv sjungit så folk hör. Och även om jag vet att det gick både rätt bra och rätt dåligt så känns det som att det ju faktiskt inte gör nåt, det är ju kareoke (japanska för att sjunga falskt)  Och jag tror jag vågar sträcka mig så långt som att säga att det finns andra som sjunger mer falskt än mig ibland... :)

För övrigt tog jag bara två bilder på hela kvällen, och det var på den lilla albinoigelkotten som irrat sig in till statshotellets entre.

Jag har ju verkligen haft en sån konstig kväll. Eller konstig och konstig, lite out of the ordinary bara. En av utbytestudenterna i min klass bad om hjälp med att översätta ett dokument, men det hela slutade med en drygt tre timmar långt utbyte av tankar, och jag känner mig ganska hedrad över vilket förtroende han gav mig. Uppenbarligen kände han att jag var någon han kunde lite på, även fast vi egentligen inte känner varandra, eller kände kanske man ska säga, för nu vet jag ju ändå lite mer om honom. Det känns helt absurt på nåt vis. Men  mest absurt blev det nog när vi kom in på spirituality, för då började han sjunga sånger på farsi vid mitt köksbord. Det som känns konstigt är nog mest den grejen när någon man sett varje vecka i flera månader helt plötsligt får en personlighet och en historia. Personer som man inte brytt sig så mycket om och kanske inte direkt velat lära känna, och så plötsligt av nån slump så lär man känna dem och inser att de är människor också. Det låter ungefär som jag tror att folk jag inte känner är apor, men man sitter ju alla på fördomar om det ena och andra hur fördomsfri man än försöker vara, och man hittar alltid på ursäkter för att inte behöva anstränga sig med att förstå andra kulturer. Men jag tror jag lärt mig nåt viktigt idag om mig själv, fast jag vet inte vad exakt :) Kanske att jag faktiskt blivit lite intresserad av mina klasskamrater.

Det blev då till sist dags att bli av med min sista stödhemskatt och för att göra det lite mer spännande var det ju då en katt som bott under mitt badkar i flera veckor och som visat noll intresse för att bli tam. Med andra ord blev det inte så lätt att fånga in kattstackaren. Så nu är min arm helt blå och jag har två par prydliga fyrhåls-bett (två tänder i underkäket och två i överkäken ni vet) Det gör ont som fan, och jag måste ju säga att jag faktiskt började fundera lite över huruvida jag fått mina stelkrampssprutor eller inte ;) Än värre kändes det när man pillade bort en sårskorpa och det om ut var; en infektion är ju inte direkt det roligaste, vill ju inte behöva amputera armen :P Men jag är inte så orolig. Blir det värre lär man väl gå till herr doktor bara.

Har fortfarande inte hört nåt från sommarjobbet men jag känner mer och mer hur jag inte vill jobba, även fast jag vet att jag kommer bli så himla pank! Men det skulle vara så skönt att åka hem och kunna åka till Oppsjön och bada och att vara hemma när alla andra utflyttade kommer hem. Och jag skulle ju faktiskt hinna se en hel del av sommar-Karlskrona med...  Så skulle jag ju kunna hjälpa till inför mammas kalas och allt sånt... Men men, det återstår att se vad som händer. Får jag jobbet så tar jag det, för annars blir det jävligt jobbigt mot slutet av sommaren...

Nu är det dags att ta mig i kragen och sparka mig i rumpan och så vidare och ta tag i det allra allra sista inför sommaren. har bara en digital artefact kvar och en tenta på onsdag. Jag måste stänga ner den där serie-sidan (curse you Petra!!!) och göra det jag ska istället.