Sofie L

Jag tror att jag någonstans börjar komma fram till ett beslut. Ett beslut om min framtid. Jag känner mer och mer att jag faktiskt inte är inne på rätt spår. Problemet med mig är att jag är väldigt bra på att tycka att det mesta är intressant, och jag är också bra på att "hang in there" så att säga. Men det kan alltsomoftast också leda till att jag "hänger kvar" och gör något som är någorlunda intressant mycket längre än jag borde.

LKDM är intressant, man får verkligen tänka i nya banor och ens perspektiv på vår kultur har vänts uppochner. Men i slutändan är detta inte vad jag vill hålla på med. Och nu när jag kommit fram till det känns det nästan som en stor lättnad,och det brukar vara en indikator på att man är rätt ute.

Delar av mig tänker att jag är helt enkelt för lat, att hela filosofi-delen är för svår för mig men att om jag lade ner mer energi på den skulle jag klara det mycket bättre. Men egentligen, varför ska jag tvinga mig själv att klara av nåt som jag i grund och botten inte har intresse eller hjärna till? Ska man inte studera det som man är intresserad av? Jag är en person som verkligen gillar att lära mig saker, men just nu går varje vecka förbi med en halvlättad suck över att man överlevt igen, fast utan någon slags glädje över att man uträttat nåt.

Man ska nog lita till sig själv mer än man tror. Eller så borde åtminstone jag det. Så jag ska boka en tid hos studievägledaren snart och lista ut hur mitt tredje år kommer att se ut. För examen ska jag ha.

Jag märker hur jag verkligen håller på att bli en bitter bitch som vill säga upp bekantskapen med alla och flytta ut i skogen. Men jag blir så himla besviken när inte en utan två så kallade vänner sviker inom en och samma vecka. Men det var väl kanske mitt fel för att jag mot mina föraningar valde att lita på dem.

Jag trodde det var över efter att jag kom hem från Kilkenny. Jag trodde att "äntligen vänder det". Jag var fri från hemska häxans utsugande personlighet som lämnade mig trött och gråtfärdig flera gånger i veckan. Äntligen skulle jag kunna slappna av... men så hamnade jag i samma situation.

Jag avskyr att leva på att jag ska göra nåt annat SEN. Varför lever jag på detta viset?

Tillbaks i Karlskrona efter att alla sveriges tågåkande barn gått samman för att plåga mig genom skrik och sparkande. Fast egentligen är jag nog bara riktigt dålig på att åka tåg så länge.

Besöket hemma var skönt, men kort. Hade varit skönt att ha några dagar till innan det var dags att återgå till verkligheten, men det fyllde sitt syfte.

Vädret suger. Det snöade idag.

Mina blogginlägg har varit ganska deprimerade på senare tid, och det verkar inte finnas mycket till ljusning. Kanske kanske jag orkar ta tag i saker snart, bara jag får komma hem och få lite lugn och ro och lite ombyte. A change is as good as a rest som man säger. Kanske kan jag jobba bättre då, kanske orkar jag skälla lite på nån och sparka dem i rumpan, och kanske får jag äta röda fina höstäpplen från skolträdgår'n.

Jag känner mig ganska så oviktig just nu, och lite bortglömd, men jag orkar liksom inte försöka vara intressant längre. Jag har inget att säga, inget att se fram emot även fast jag snart borde få pengar från göranssonska som jag kan spendera på nåt kul. Jag tror jag behöver en resa... men jag vet inte vart eller när jag ska lyckas med det. Vet inte om jag pallar vänta till sommaren heller, även om det är bästa tiden att resa på. Ack, jag har inget mål. Mina Japanplaner räcker inte här, de är för långt borta... Kanske skulle jag resa till Japan en vecka? Men återigen... när?

Jag undrar om jag skulle ge upp LKDM och satsa på nån annan utbildning efter en paus. Men den pausen skulle vara Japan, och dit kommer jag inte utan någon slags utbildning, och LKDM ger mig en kandidatexamen i engelska vilket är typ en gratisbiljett till att jobba som engelskalärare.

ARGH, jag känner att jag snart kommer gå in på frågor som "vad är meningen med livet?" "varför finns jag här?". Bäst jag slutar.

Alltså det har varit väldigt motigt på sistone med skolan. Det mesta skiter sig och nu har ännu en grej krånglat till sig. Jag sitter nu med en tågbiljett från avesta till karlskrona samma dag som vi har en tenta. Det värsta är att denna gången är det helt mitt fel eftersom jag skrivit in tentan på fel dag i almanackan och därefter bokat biljetten. Min fantastiska bokning som kostade mig bara 200 kronor har gått ifrån fantastiskt till otursam till dyr ombokning till katastrofal till att jag nu kommer att dissa en tenta i förmån för att få åka hem fem dar. Jag kommer istället få göra den i december vilket känns både bra och dåligt. Jag får visserligen mer tid, men jag vet ju redan att den kommer att tas upp av en massa annat skit och de andra kurserna som vi kommer pyssla med. Men om jag är duktig och gör riktigt bra anteckningar nu så kanske det inte blir så svårt att plugga på det sen.

Men det känns verkligen som att det inte är min höst. Jag måste skärpa till mig, skaffa mig ett skrivbord och få arslet ur vagnen.

För att muntra upp mig

Skandallista:

1.   Theresias låga byxor
2.   Karins urringning
3.   Perras urringning

En av de viktigaste sakerna på LKDM är att ifrågasätta saker och reflektera över olika medium. Problemet med detta är att jag inte är en person som ifrågasätter saker. Jag gillar fakta. Enkelt, rakt på och lätt att lära sig. Det innebär inte att jag inte tycker att det vi håller på med inte är intressant, för det är det, men det innebär att jag inte direkt är klippt och skuren för den här typen av ämnen och arbetsuppgifter. Abstrakt tänkande är inte heller min grej. Jag är helt enkelt lat. För att ifrågasätta saker och fundera över "what it means to be human" krävs en ganska stor ansträngning från den delen av mig som är allt annat än vältränad. Jag avskyr konflikter, jag avskyr folk som inte bara kan acceptera att saker är som de är ibland, och nu tvingas jag hålla på med detta på heltid.

Å andra sidan gillar jag att behöva göra sånt jag inte gillar. Blir man för bekväm kommer man bara fastna och aldrig mer röra sig utanför det som är bekvämt och välkänt, och det känns faktiskt jäkligt kul att börja tänka längre än näsan räcker om sånt man inte brukat fundera över tidigare. Jag försöker alltid tänka att om jag vill nåt, men känner mig rädd för att göra det så är det förmodligen en jävligt bra anledning till att göra det till att börja med. Det man har genomlevt känns oftast inte alls like läskigt som när man tänker på det. Som telefoner. Som jag asvkyr att ringa! Men när jag var i Kilkenny och Dee bad mig ringa både hit och dit och jag gjorde det kändes det inte så farligt. Okej att det var många telefonsamtal jag ormade mig ur, men det lärde mig mycket. jag är skiträdd för det mesta, men någonstans vet jag att jag alltid kommer genomföra de stora besluten i mitt liv oavsett om jag är rädd eller inte.

Lördagen tog jag ledigt från allt vad skola och skoltidning heter och fick en massa annat gjort. Bland annat har jag äntligen klistrat in alla mina framkallade foton i album samt skrivit brev till Stina och Anja som jag ska posta idag. Sen hann vi åka och handla på slottsbacken plus ta sovmorgon. Sen städade jag ju också och diskade diskberget. Så himla skönt det var att verkligen inte tänka en endaste tanke på vad jag borde gjort. Jag tror jag måste inför en sån dag i veckan om jag ska palla med skolarbetet särskilt länge till.

Idag upptäckte jag att hela kapitel fyra i min kursbok handlade om Talan Memmott, min Flash-lärare. Kul att kändisen får slita med att få studenter som typ aldrig rört en dator att kunna göra animationer. Stackars kille, haha.


Här kommer en skojig lista från gymnasietiden. Jag tror att vissa av alternativen är ganska uppenbara, andra dök nog upp i samband med diskussioner eller saker som hände runtomkring då när listan skrevs. T ex tror jag att vi inte ville vara medarbetare på antikrundan för att nån av dem precis blivit mördad. Andra är egentligen bara mest fjantiga. Den är ganska underhållande iallafall XD

Världen är emot mig. Eller åtminstone BTH. Som jag slitit mitt hår över denna skoltidning, och den är fortfarande långt från klar. Sen ska den på något vis delas ut också! Och för att göra det ännu roligare lägger Lissa en obligatorisk presentation samma dag som jag bokat tågresan hem. Några dar senare lägger de in ett CP@T möte, och så får vi en skrivuppgift som ska göras i par. Hur i helskotta har de tänkt att jag ska kunna åka och hälsa på min familj? När ska jag få en paus och komma hem till landet och lugnet? Ska jag behöva vänta tills i jul? Varför jobbar de emot mig på detta viset? ARGH! Någonstans måste man väl få en paus också? Om det bara inte var för denna förbaskade skoltidning så hade jag nog orkat lite mer, men som det är nu så verkar jag vara chefsredaktör, skribent, fotograf, illustrationsansvarig och tyvärr snart även layoutansvarig. Kill me quick!

Jag blir så trött på världen ibland. En deadline är en deadline, en läxa en läxa, så varför verkar jag vara den enda som bryr sig om att göra det som ska göras? Mycket prat, lite action verkar vara normalen. Så himla respektlöst och oansvarigt att inte lämna in saker i tid. Jag är inte guds bästa barn, jag lämnar inte alltid in i tid, jag läser inte alltid boken jag borde läsa inför lektionen, men jag försöker åtminstone inte missköta mig när det drabbar nån annan! Om man har en deadline den 30e september, hur kan det då komma sig att folk lämnar in saker den 8e oktober? En dag eller två sent, okej. Över en vecka? Nej! Jag kommer snart att förvandlas till en slavdrivande bitch som ber alla att dra åt helvete i ren frustration över all tid jag försökt lägga på att få allt detta i ordning utan hjälp.

RAAAAWR!

Nu ska jag återigen klaga över mitt liv och min arbetsbörda. Eller kanske inte. Känner inte av det just nu måste jag säga, men det kommer väl snart tillbaka, jag vet nämligen exakt hur mycket jag måste göra, men jag lyckas ganska bra med förträngning för ögonblicket.

idag städade jag lägenheten och det är sjukt hur skönt det är att städa när ens eget huvud är rörigt. Det känns som  att jag helt plötsligt får ordning på allt annat på köpet när man plockar undan stöket efter helgen (var ju födelsedagskalas).

Hm, jag borde passa på och ta såna "nu är lägenheten klar!"-bilder, men det vete fan om jag orkar.

Var på möte igår med kårledningen (typ) och diskuterade skoltidningen (Åh nej nu börjar ångesten över allt jag måste göra börja leta sig tillbaks!) Det känns som så himla mycket otacksamt arbete och även om jag gärna jobbar med den för att göra allt bättre, så är det så sjukt jobbigt när ingen annan är engagerad. Jag orkar för sjutton inte sätta ihop den helt själv. Men jag vet att om jag bara kan orka igenom detta så kommer jag ju faktiskt kunna vara riktigt stolt över mig själv.

Ikväll machen wir pirogen! Yay. Och imorgon får jag sova!!! Ännu mer Yay! Här kommer ännu en gammal god lista:

Lista i största allmänhet:

•1.       Dricka alkohol

•2.       Orup

•3.       Lyssna på [ingenting] om och om igen

•4.       Deppa på bussen

Otroligt vilken återupphämtningsförmåga jag verkar besitta. Något som gjorde mig alldeles upprörd och ledsen känns redan helt passé och gammalt och rör mig inte direkt i ryggen. Jag har aldrig orkat med tjafs, inte ens mitt eget, hehe. Finns så mycket annat man kan spendera sin energi på. Jag har en tendens att upprepa mig angående vissa saker, men jag hoppas jag inte klänger fast iallafall. Långsint tror jag aldrig jag varit.

Tur man har världens bästa lägenhetskamrat som står på ens sida och som står ut med en till och med :) Annars skulle man nog bli lite crazy. Och en massa diskussioner kan man ha med. Till och med att diskutera innehållet i en akademisk bok skriven av en gammal präst kan bli kul! :D

Jag har insett att jag nog egentligen borde slagit mig på att studera språk eller språkhistoria, för varje gång nåt sånt dyker upp blir jag skitintresserad, och det fascinerar mig hur språk är uppbyggt och hur de är släkt med varandra. Plus att jag verkar kunna komma ihåg grejer och kunna koppla ihop dem med varandra och fatta grejer i språk jag faktiskt inte studerat. Det ska bli spännande att lära sig japanska, för det är verkligen långt ifrån de germanska och latinska språken. :D

Jag känner mig överkörd. Och jag känner att jag håller på att stånga mig blodig på att prata med en vägg, för hur du än förklarar kan en vägg aldrig se från din synvinkel, såvida du inte tittar dit väggen tittar, och det är precis så det är nu.

Det känns väldigt tråkigt att folk på nåt vis alltid verkar få uppfattningen om mig att jag är ute efter att trycka ner andra. Ja, jag vet att jag är lite besserwisser ibland, och jag vet att jag är en nörd som FAKTISKT sköter skolan (för det är ju inte NORMALT). Jag vet att min lägenhet är ren och städad och jag vet att jag inte är den som dansar på bardisken när vi går ut, men jag antar att jag på något viss hoppats att folk skulle inse att detta är JAG. Jag tänker inte förvandlas till något jag inte är och göra saker som aldrig fallit sig naturligt för mig. Jag är inte elak, jag försöker alltid hjälpa folk (mina sk besserwisserkommentarer är oftast mina försök att lite snällt påminna någon om något eller skoja till det med nån oviktig trivia) och på mitt vis vara med och stödja och uppmuntra. Jag har spenderat oändlig tid med att träna bort min svårighet att erkänna när någon är bättre eller att berömma någon för att de gjort nåt bra. Jag har precis som alla andra någonstans inom mig ett behov av att hävda mig och att bli sedd, men jag har insett detta och försökt förändra mig. Och ibland tycker jag att det är svårt att visa på utsidan vad jag känner på insidan, men jag hade väl hoppats nånstans att de som känner mig skulle inse detta med och lära sig att läsa av mig precis som jag försöker läsa av andras riktiga känslor.

Men ibland kokar det över. Ibland blir min innehållna irritation lite för stor, och något dumt halkar ut, alltid vid sämsta tänkbara tillfälle, och exploderar i mitt ansikte. Och jag vet ända sedan lågstadiet att jag säger saker som kommer ut helt fel och som gör folk ledsna eller arga, så kanske är det därför jag helst inte vill säga nåt alls. Bara lallar med som ett dumt fån. Men när det väl halkar ut så halkar det alltid ut framför människor som är helt immuna för resonemang, logik eller till och med empati. Fast å andra sidan är det väl kanske så att det halkar ut framför dem just för att de är just immuna mot det. Hade de haft lite empati hade de väl kanske redan räknat ut att de betett sig på ett sånt vis som fått mig att må kasst.

Sen krävs det någonstans att man inser vilken nedtryckning man tagit på sig själv. Jag vet tillexempel att jag har ett enormt problem med att jag alltid jämför mig med min syster och tror att alla andra gör det med, samt att de kommer fram till att hon är bättre. Men vad får mig att tro att jag är universums centrum och att någon ens bryr sig om att göra den jämförelsen och komma fram till att min syster är bättre än mig? Det är något jag omedvetet tagit på mig själv sen jag var liten och nu kan jag inte göra mer än att leva med det och inse mina egna brister. Jag kommer nog aldrig kunna sluta jämföra, men jag känner mig själv väl nog för att erkänna det och tillochmed skämta om det.

Anyway. Nu ska jag göra som jag brukar göra. Hålla käften och gå vidare. Jag har förklarat och bett om ursäkt, mer kan inte jag göra. Nu är det upp till den andre. (Gud vad detta känns som mellanstadiet)

En felstavning fick mig att minnas en födelsedag i min barndom och dagboksanteckningarna från dagen. Jag har fortfarande kvar halsbandet, men numera vet jag att man stavar en viss grupp simmande individer med ett "r" i. XD

Skolan håller på att ta över mitt liv samtidigt som det inte gör det. jag kämpar med ett ton läsläxa och förbannar lärarna för att de dumpar så mycket på oss samtidigt som jag inte kan vara arg över nåt sådant eftersom jag vet att om jag pluggade heltid (som jag enligt skolan och csn gör) så skulle jag hinna med allting utan större problem. Likaså är det mitt eget fel att jag har en extra kurs att läsa. Oh well. Tuff vecka just nu, så det kanske lättar lite senare. Man kommer alltid igenom de där tunga perioderna iallafall. Gäller bara att hålla blicken riktad till "andra sidan" och göra sitt bästa.

Att göra sitt bästa är förresten något de alltid verkar göra i Japan. Asiatisk mentalitet (speciellt då kinesisk och japansk) är ganska fascinerande. När jag väl kommer ner på vanliga 100% studier istället för de 150% jag har nu ska jag låna nån intressant bok om Japan och så ska jag lära mig katakana eller vad det nu heter. Den som är uttals-baserad iallafall. Lika bra att börja i tid innan det är dags att åka. Ska försöka hitta en japansk kokbok med, eller kanske åka till Växjö, för där finns det en japansk restaurang. Sen måste jag lära mig alla skojiga japanska smileys, de där riktigt snygga, typ: ToT (gråter).

Avslutar med en treminutersdikt som vi skrev nån gång i gymnasiet. Sammanhanget har jag glömt, men jag tycker mig minnas något om att man skulle ha med vissa ord, typ tändsticka och så...

Jag tittar mig omkring

Det är mörkt överallt, jag ser ingenting

Och det är lite kallt

Hallå skriker jag

Är det någon där?

Men det är natt inte dag

Och jag vill inte vara här

Dammet ligger på golvet och skräpar som aldrig förr

Jag söker efter nyckeln som kan leda mig ut genom denna dörr

Min tändsticka har brunnit ut

Det är bara sot kvar, läget är akut.

Idag har vi haft möte för skoltidningen och jag känner mig typ helt hög på att få ta tag i det och organisera alltihopa. Det var himla kul för det var en hel del nya människor och alla verkade engagerade. Känns som att vi nog ska kunna få detta att bli riktigt jäkla kul. Kul att ha lite andra ansikten att diskutera med också, för det blir lätt att man missar eller glömmer saker som andra ser mycket tydligare.

Iallafall ska vi göra om tidningen ganska så mycket, nytt namn, nytt utseende, nytt material (alltså pappret i tidningen) och framförallt förhoppningsvis sättet vi jobbar på. Tajtare och mer prat i gruppen inte bara på mötena utan annars också. Om inte för tidningens skull så kanske för den snygga killen från Hongkongs skull, hoho!

Dagens möte påminner mig om när vi hade signering med Mustasch i somras och vi sålde skivor och försäljaren i mig vaknade. Fan vad jag blev speedad efter det, och det är lite så jag känner nu med. Jag gillar nog helt enkelt att styra och ställa och ordna till saker. Undrar vad det säger om min framtida karriär? Är detta något jag borde satsa på? Fast hur gör man det? 

Kåren härnäst. 

Polisen hade utryckning utanför vårt fönster. The drama the drama!!!

 

Fan vad skönt det är när man är duktig och får saker gjorda. Igår ringde jag till Trygg Hansa och fixade med hemförsäkringen, och idag har jag och Petra varit in till staun och lånat böcker till min distanskurs (inkl att göra ett distanslån på en bok) sen gick vi till Karlskronahem och felanmälde köksfläkten och kranen, och såg till att vi ska få persienner (yay!) Sen åkte vi hem och fixade hit golvkillen så nu blir det nytt köksgolv innan helgen. Wunderbaum!

27e blir det inflyttningsfest med kombinerat födelsedagskalas. Undrar om vi ska bjuda in några klasskamrater då, det skulle vara kul, men vi har fortfarande inte direkt pratat med dem...

Ser ut att kunna bli en intressant filmhöst förresten. Först och främst vill jag nog se Wanted med James McAvoy, min senaste favoritskådespelare. Tyärr är Angelina Jolie också med, men jag får försöka leva med det :P

Over and out.

oj vad jag misstänker att jag tagit på mig för mycket nu i höst...

Culture & Media Studies 2 (typ 6-7 böcker)
Rhetoric and New Media (otroligt nog bara en bok)
Barn och Ungdomslitteratur (totalt sett runt 15 böcker, visserligen mest skönlitterära)
Chefsredaktör för Forward
CP@T -Lab
+socialt umgänge i form av vin- och whiskeykväll en gång i veckan mm.

HEEEEEEEEEEELP!!!

Men det brukar ju nästan vara så att ju mer man har att göra desto mer får man gjort, så jag hoppas bara jag orkar med...

För att muntra upp lägger jag in bilden på Hitlers "what if" XD What if Hitler kommit in på konstskola? Ah, gymnasiet, så man flummade runt om dagarna.

Idag har vi hunnit med en skoltur på femton minuter (totalt onödigt), en tur ner på stan där vi tvättade fönster hos Ida och en stunds häng på Subway (som nu finns i Karlskrona YAY!) och hunnit fixa ordning ganska så mycket i lägenheten. Igår hängde vi hos Ida och spelade Wii. I <3 Mariokart!

That's about it.

Imorgon ska vi visst på fest hos Todd Alan. Jag är redan rädd för den mannen och nu ska vi UMGÅS. Oh well. Jag får väl blända honom med mina enorma sociala talanger.... det är dömt att misslyckas XD

Så har man fått tillbaka lägenheten, och allt som återstår är en jävla massa jobb med att få ordning på ens egna grejer, men det ska nog mest bli kul bara.

Ser fram emot att få allt skvaller från Ida idag. Ska hjälpa henne tvätta fönster.
 
Imorgon börjar det nya skolåret. Undrar vad som väntar detta året. Hoppas på mer action än förra, men å andra sidan har man inte roligare än man gör sig så man kanske inte ska hoppas för mycket :P