uppochner, upp och ner


Efter en stunds velan bestämde jag mig för att faktiskt gå hem idag, och det var nog bra att jag gjorde det, för det höjde verkligen mitt humör. Solen sken, det var varmt nog att gå utan jacka och överallt såg man folk som pysslade i trädgården eller med båten eller bilen och slänterna och gräsmattorna var fulla av vita, lila och gula färgfläckar av vårblommor. jag tog den lite längre vägen hem för att slippa gå bredvid högtrafikerade vägar och det var nog det som speciellt gjorde mig glad. Den längre vägen går förbi villaområden, och jag insåg hur jag saknar att ha en trädgård. Jag är inte gjord för att bo i städer.

Vilket leder oss in på ner. När jag kom tillbaks till lägenheten blev jag helt deprimerad. Jag fattar just nu inte vad jag gör här. Känner mig helt lost. Aldrig händer det nånting, jag är beroende av alldeles för få för att ha något att göra och alldeles för handikappad för att ta mig för nåt själv. Känner just nu att jag lika gärna skulle kunna vara nån helt annanstans. Jag blir helt matt. Är det ingen som har koll eller ordning på nånting här nere? finns det överhuvudtagen någon man kan räkna med ? Är det nån som för ens en sekund har tid att lyssna på vad jag vill säga eller är det bara att gå med i klubben och köra monologer om sitt eget liv som gäller? Ja, jag är Hermione, vilket innebär att jag också är den som alla jämt räknar med ska veta, ska kunna, ska hjälpa. Men vem vet, kan eller hjälper mig? Jag tycker att det är ganska roligt att vara den som folk kan lita på, att vara en liten räddare i nöden, men jag orkar inte dra hela lasset själv jag heller. Bara för att mitt liv kanske verkar enkelt är det inte det. Jag har min egen skit att gå igenom, det är bara det att jag inte kör upp den i folks ansikten varenda gång man ses.

Varför kan folk aldrig växa upp och ta ansvar istället?

Till sist lär jag väl göra nån slags formell ursäkt så folk inte tror att jag pekar ut nån särskild eller att jag typ går omkring och hatar folk. Jag bryr mig om vad som händer mina vänner, tro inget annat. Det är väl bara hormoner och mensvärk som pratar just nu, så ignore all of the above och fortsätt som vanligt.

Kommentarer
Postat av: Annelie

Men snart ska du flytta ihop med en till människa! då kommer det säkert kännas som att det händer nåt hela tiden! Jag tyckte också det var lite trist att bo själv, men jag åkte ju alltid bort på helgerna..

2008-04-15 @ 13:14:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0