Sofie L

Otroligt vilken återupphämtningsförmåga jag verkar besitta. Något som gjorde mig alldeles upprörd och ledsen känns redan helt passé och gammalt och rör mig inte direkt i ryggen. Jag har aldrig orkat med tjafs, inte ens mitt eget, hehe. Finns så mycket annat man kan spendera sin energi på. Jag har en tendens att upprepa mig angående vissa saker, men jag hoppas jag inte klänger fast iallafall. Långsint tror jag aldrig jag varit.

Tur man har världens bästa lägenhetskamrat som står på ens sida och som står ut med en till och med :) Annars skulle man nog bli lite crazy. Och en massa diskussioner kan man ha med. Till och med att diskutera innehållet i en akademisk bok skriven av en gammal präst kan bli kul! :D

Jag har insett att jag nog egentligen borde slagit mig på att studera språk eller språkhistoria, för varje gång nåt sånt dyker upp blir jag skitintresserad, och det fascinerar mig hur språk är uppbyggt och hur de är släkt med varandra. Plus att jag verkar kunna komma ihåg grejer och kunna koppla ihop dem med varandra och fatta grejer i språk jag faktiskt inte studerat. Det ska bli spännande att lära sig japanska, för det är verkligen långt ifrån de germanska och latinska språken. :D

Jag känner mig överkörd. Och jag känner att jag håller på att stånga mig blodig på att prata med en vägg, för hur du än förklarar kan en vägg aldrig se från din synvinkel, såvida du inte tittar dit väggen tittar, och det är precis så det är nu.

Det känns väldigt tråkigt att folk på nåt vis alltid verkar få uppfattningen om mig att jag är ute efter att trycka ner andra. Ja, jag vet att jag är lite besserwisser ibland, och jag vet att jag är en nörd som FAKTISKT sköter skolan (för det är ju inte NORMALT). Jag vet att min lägenhet är ren och städad och jag vet att jag inte är den som dansar på bardisken när vi går ut, men jag antar att jag på något viss hoppats att folk skulle inse att detta är JAG. Jag tänker inte förvandlas till något jag inte är och göra saker som aldrig fallit sig naturligt för mig. Jag är inte elak, jag försöker alltid hjälpa folk (mina sk besserwisserkommentarer är oftast mina försök att lite snällt påminna någon om något eller skoja till det med nån oviktig trivia) och på mitt vis vara med och stödja och uppmuntra. Jag har spenderat oändlig tid med att träna bort min svårighet att erkänna när någon är bättre eller att berömma någon för att de gjort nåt bra. Jag har precis som alla andra någonstans inom mig ett behov av att hävda mig och att bli sedd, men jag har insett detta och försökt förändra mig. Och ibland tycker jag att det är svårt att visa på utsidan vad jag känner på insidan, men jag hade väl hoppats nånstans att de som känner mig skulle inse detta med och lära sig att läsa av mig precis som jag försöker läsa av andras riktiga känslor.

Men ibland kokar det över. Ibland blir min innehållna irritation lite för stor, och något dumt halkar ut, alltid vid sämsta tänkbara tillfälle, och exploderar i mitt ansikte. Och jag vet ända sedan lågstadiet att jag säger saker som kommer ut helt fel och som gör folk ledsna eller arga, så kanske är det därför jag helst inte vill säga nåt alls. Bara lallar med som ett dumt fån. Men när det väl halkar ut så halkar det alltid ut framför människor som är helt immuna för resonemang, logik eller till och med empati. Fast å andra sidan är det väl kanske så att det halkar ut framför dem just för att de är just immuna mot det. Hade de haft lite empati hade de väl kanske redan räknat ut att de betett sig på ett sånt vis som fått mig att må kasst.

Sen krävs det någonstans att man inser vilken nedtryckning man tagit på sig själv. Jag vet tillexempel att jag har ett enormt problem med att jag alltid jämför mig med min syster och tror att alla andra gör det med, samt att de kommer fram till att hon är bättre. Men vad får mig att tro att jag är universums centrum och att någon ens bryr sig om att göra den jämförelsen och komma fram till att min syster är bättre än mig? Det är något jag omedvetet tagit på mig själv sen jag var liten och nu kan jag inte göra mer än att leva med det och inse mina egna brister. Jag kommer nog aldrig kunna sluta jämföra, men jag känner mig själv väl nog för att erkänna det och tillochmed skämta om det.

Anyway. Nu ska jag göra som jag brukar göra. Hålla käften och gå vidare. Jag har förklarat och bett om ursäkt, mer kan inte jag göra. Nu är det upp till den andre. (Gud vad detta känns som mellanstadiet)

En felstavning fick mig att minnas en födelsedag i min barndom och dagboksanteckningarna från dagen. Jag har fortfarande kvar halsbandet, men numera vet jag att man stavar en viss grupp simmande individer med ett "r" i. XD

Skolan håller på att ta över mitt liv samtidigt som det inte gör det. jag kämpar med ett ton läsläxa och förbannar lärarna för att de dumpar så mycket på oss samtidigt som jag inte kan vara arg över nåt sådant eftersom jag vet att om jag pluggade heltid (som jag enligt skolan och csn gör) så skulle jag hinna med allting utan större problem. Likaså är det mitt eget fel att jag har en extra kurs att läsa. Oh well. Tuff vecka just nu, så det kanske lättar lite senare. Man kommer alltid igenom de där tunga perioderna iallafall. Gäller bara att hålla blicken riktad till "andra sidan" och göra sitt bästa.

Att göra sitt bästa är förresten något de alltid verkar göra i Japan. Asiatisk mentalitet (speciellt då kinesisk och japansk) är ganska fascinerande. När jag väl kommer ner på vanliga 100% studier istället för de 150% jag har nu ska jag låna nån intressant bok om Japan och så ska jag lära mig katakana eller vad det nu heter. Den som är uttals-baserad iallafall. Lika bra att börja i tid innan det är dags att åka. Ska försöka hitta en japansk kokbok med, eller kanske åka till Växjö, för där finns det en japansk restaurang. Sen måste jag lära mig alla skojiga japanska smileys, de där riktigt snygga, typ: ToT (gråter).

Avslutar med en treminutersdikt som vi skrev nån gång i gymnasiet. Sammanhanget har jag glömt, men jag tycker mig minnas något om att man skulle ha med vissa ord, typ tändsticka och så...

Jag tittar mig omkring

Det är mörkt överallt, jag ser ingenting

Och det är lite kallt

Hallå skriker jag

Är det någon där?

Men det är natt inte dag

Och jag vill inte vara här

Dammet ligger på golvet och skräpar som aldrig förr

Jag söker efter nyckeln som kan leda mig ut genom denna dörr

Min tändsticka har brunnit ut

Det är bara sot kvar, läget är akut.

Idag har vi haft möte för skoltidningen och jag känner mig typ helt hög på att få ta tag i det och organisera alltihopa. Det var himla kul för det var en hel del nya människor och alla verkade engagerade. Känns som att vi nog ska kunna få detta att bli riktigt jäkla kul. Kul att ha lite andra ansikten att diskutera med också, för det blir lätt att man missar eller glömmer saker som andra ser mycket tydligare.

Iallafall ska vi göra om tidningen ganska så mycket, nytt namn, nytt utseende, nytt material (alltså pappret i tidningen) och framförallt förhoppningsvis sättet vi jobbar på. Tajtare och mer prat i gruppen inte bara på mötena utan annars också. Om inte för tidningens skull så kanske för den snygga killen från Hongkongs skull, hoho!

Dagens möte påminner mig om när vi hade signering med Mustasch i somras och vi sålde skivor och försäljaren i mig vaknade. Fan vad jag blev speedad efter det, och det är lite så jag känner nu med. Jag gillar nog helt enkelt att styra och ställa och ordna till saker. Undrar vad det säger om min framtida karriär? Är detta något jag borde satsa på? Fast hur gör man det? 

Kåren härnäst. 

Polisen hade utryckning utanför vårt fönster. The drama the drama!!!

 

Fan vad skönt det är när man är duktig och får saker gjorda. Igår ringde jag till Trygg Hansa och fixade med hemförsäkringen, och idag har jag och Petra varit in till staun och lånat böcker till min distanskurs (inkl att göra ett distanslån på en bok) sen gick vi till Karlskronahem och felanmälde köksfläkten och kranen, och såg till att vi ska få persienner (yay!) Sen åkte vi hem och fixade hit golvkillen så nu blir det nytt köksgolv innan helgen. Wunderbaum!

27e blir det inflyttningsfest med kombinerat födelsedagskalas. Undrar om vi ska bjuda in några klasskamrater då, det skulle vara kul, men vi har fortfarande inte direkt pratat med dem...

Ser ut att kunna bli en intressant filmhöst förresten. Först och främst vill jag nog se Wanted med James McAvoy, min senaste favoritskådespelare. Tyärr är Angelina Jolie också med, men jag får försöka leva med det :P

Over and out.

oj vad jag misstänker att jag tagit på mig för mycket nu i höst...

Culture & Media Studies 2 (typ 6-7 böcker)
Rhetoric and New Media (otroligt nog bara en bok)
Barn och Ungdomslitteratur (totalt sett runt 15 böcker, visserligen mest skönlitterära)
Chefsredaktör för Forward
CP@T -Lab
+socialt umgänge i form av vin- och whiskeykväll en gång i veckan mm.

HEEEEEEEEEEELP!!!

Men det brukar ju nästan vara så att ju mer man har att göra desto mer får man gjort, så jag hoppas bara jag orkar med...

För att muntra upp lägger jag in bilden på Hitlers "what if" XD What if Hitler kommit in på konstskola? Ah, gymnasiet, så man flummade runt om dagarna.

Idag har vi hunnit med en skoltur på femton minuter (totalt onödigt), en tur ner på stan där vi tvättade fönster hos Ida och en stunds häng på Subway (som nu finns i Karlskrona YAY!) och hunnit fixa ordning ganska så mycket i lägenheten. Igår hängde vi hos Ida och spelade Wii. I <3 Mariokart!

That's about it.

Imorgon ska vi visst på fest hos Todd Alan. Jag är redan rädd för den mannen och nu ska vi UMGÅS. Oh well. Jag får väl blända honom med mina enorma sociala talanger.... det är dömt att misslyckas XD